Vi parkerar intill busstationen och jag går ut och beundrar alla blommorna i planteringen intill. På bänkarna sitter stadens A-lag och vilar. Bara dessa trötta.
Så som de satt där på mitt fyrtiotal. Men då på bänkar omgivna av sten och grått damm. Den lilla staden nu fylld av blomplanteringar, nya hus och blänkande bilar.
I minnet grå hus, grå gator. Instängt och torftigt.
Vad betyder ”modernisering”? Egentligen? Här i en liten stad och i de större sammanhangen. Ytan är radikalt förändrad men har människors inställning till samhälle och medmänniskor ändrats? Det känns inte så.
På trettiotalet ville ett större industriföretag etablera sig i staden. Hade sökt få godkänt för verksamheten hos stadens styrande. Då tyckte de ansvariga att: ”Vi vill inte ha fabriker här i vår stad. Som skulle störa stadsbilden och störa för våra elever i läroverket.”
Så förlorade staden sina utvecklingsmöjligheter. Och min mor som senare berättade detta förstod inte hur en industri kunde tänkas ”störa” läroverkseleverna. Inleda dem i någon sorts frestelse?
Kyrkan håller ännu sitt grepp över staden. Har i min hand en ”Kulturkalender” för sommaren. Där ”kulturen” till största delen består av inbjudan till kyrkliga aktiviteter. Mässor, meditationer, kyrklig musik, pilgrimsmässor. En sådan konservatism möter man kanske bara just här i en ”kyrklig liten stad” men konservatism kan uttrycka sig på annat sätt. Som de stora dagstidningarnas kulturartiklar. Som bara låtsas bryta gamla mönster. Kyrka och kulturelit ganska lika. Egentligen på samma linje.
Konservativa småorter utan industrier och inåtvända i sig själva finns väl fler i detta land. Men här hänger sig fyrtiotalets ande kvar. Känns i stadens luft. Bilder från då: stadens gamla kvinnor i mörka kläder, långa kjolar. Kvinnor med bittra ansikten. Instängda i småstadens tankevärld.
Inte heller troligt att någon idag orkar tänka utanför ramarna. Trots kortkorta kjolar och lördagarnas krogbesök. Konservatismen sitter djupare än så. Reglerna annorlunda. Men de finns där.
Dock stod en dag två killar utanför snabbköpet och försökte sälja Proletären. Jag kunde inte låta bli att köpa den. Killarna behövde ju en uppmuntran. För sin manifesterade antikonservatism.
Så står jag i det stora mörka köket i min mors sommarcafé. Vedspisen utstrålar en obarmhärtig hetta. Våffeljärnet (verkligt gjutjärn!) fräser och det luktar smält smör och våfflor. Fyrtiotalskök. Långt borta i tiden och alla sysslor där tungarbetade och tröttande. Men så goda våfflor får jag aldrig mer smaka.
Det förflutna känns så ha två sidor.
