Amerikanske fredsaktivisten Tom Hayden bedriver en internationell kampanj för att rädda unge USA-korpralen Bradley Manning och Julian Assange från åtal för sammansvärjning mot USA. I torsdags besökte Hayden Sverige.

Sedan i fjol arbetar en åtalsjury i Virginia i hemlighet på att ställa vicekorpralen Bradley Manning, 23 år, och WikiLeaks-grundaren Julian Assange, 39 år, inför rätta för ”sammansvärjning” – ett brott som kan ge livstids fängelse för de båda.
I torsdags besökte Tom Hayden Stockholm. Han är en amerikansk fredsaktivist som vet vad han talar om – han åtalades själv för ”sammansvärjning” 1968 efter protester mot Vietnamkriget i Chicago. Och han deltog i försvaret av Daniel Ellsberg som läckt Pentagonrapporten – 60-talets motsvarighet till WikiLeaks. Ellsberg kunde ha fått 99 år i fängelse, men friades på grund av det enorma opinionstrycket i USA och världen.
Nu handlar det om att rädda Manning och Assange från ett liknande åtal.

Bradley Manning greps i maj 2010 i Irak, misstänkt för att ha lämnat ut ett begränsat material till Wikileaks. Han åtalades omgående för sekretessbrott men i mars i år skärptes åtalet till att gälla ”hjälp åt fienden”, ett brott belagt med dödsstraff. Åklagaren säger att han inte kommer att yrka på dödsstraff utan nöjer sig med livstids fängelse. Manning sitter nu i Fort Leavenworth , Kansas, och väntar på sin rättegång. Hans fysiska och psykiska kondition är mycket dålig.
– Manning har utsatts för en behandling i fängelse som måste betecknas som tortyr, säger Tom Hayden. Det handlar om grov misshandel, isolering 23 timmar per dygn och ändlösa förhör om sin roll.
– Till och med utrikesminister Hillary Clintons presstalesman P J Crowley medgav i ett obevakat ögonblick att behandlingen av Manning var ”en fruktansvärd grymhet”. Efter det tvingades han avgå.
Vilket är då brottet Manning begått? Mest känd är han för att ha läckt två videofilmer. En visar hur amerikanska Apachehelikoptrar mejar ner en grupp människor på en gata i Bagdad 2007. En av de dödade visade sig vara en Reutersjournalist.
En annan mindre känd film visar bombningarna av två tankbilar som talibanerna erövrat i Kunduzprovinsen i Afghanistan 4 september 2009. 140 människor dödades, varav 93 barn.
Sedan har det även framkommit att Manning är källan till den kvartsmiljon hemligstämplade USA-dokument som WikiLeaks började publicera i fjol. Samtliga hade han kopierat ned på tomma CD-skivor med Lady Gaga på omslaget. Han tog sig avspänt genom spärrarna gnolande på ”Poker Face”!

Arresteringen kom sedan Manning lättat sitt hjärta för vad han trodde var en annan idealistisk hackare men som visade sig vara en FBI-angivare, Adrian Lamo.
– Men för Vita huset och Pentagon är det förknippat med stora problem att straffa WikiLeaks. Bradley Manning är inte någon idealisk person för Pentagon att åtala.
– Hans chattar med Lamo visar vilken renhjärtad person han är. Han hade blivit alltmer främmande för vad USA:s trupper höll på med och ville att sanningen skulle komma ut. Han är beredd att ge sitt liv för det. Som gay och datanörd som mobbats i skolan och blivit utkastad hemifrån är han en perfekt symbol för de nya underjordiska ungdomsrörelserna i USA, för dem som ”gått ner i katakomberna”.

”Jag tror att det som mer än någonting annat fick mig att se världen med nya ögon var när jag följde 15 fångar som gripits av den irakiska polisen för att ha tryckt ”anti-irakisk litteratur” […] Jag fick i uppdrag att utreda saken, ta reda på vilka som var ”bad guys” […] Det visade sig hade de tryckt en vetenskaplig kritik mot premiärminister Maliki. Jag lät en tolk läsa den åt mig och när jag fick reda på att det var en godartad politisk kritik med titeln ”Vart tog pengarna vägen?” som diskuterade korruptionsanklagelser mot regeringen tog jag genast den information och sprang till officeren för att förklara vad som hade hänt. Han ville inte alls lyssna utan sa åt mig att hålla käften och förklara hur vi skulle kunna hjälpa den irakiska polisen att hitta FLERA fångar …”
Ur Bradley Mannings chat med angivaren
Adrian Lamo i maj 2010

Tom Hayden understryker att Manning och WikiLeaks inte har haft tillgång till några topphemliga dokument.
– Man ska veta hur långt hemlighetsmakeriet har nått i USA. Under det första året efter 11 september hemligstämplade USA:s regering 11,3 miljoner dokument, 14,2 miljoner året därpå, och ytterligare 15,6 miljoner det tredje året.
– Sedan 2001 har USA:s krig blivit mer hemlighetsfulla, till stor del för att minska journalisternas och allmänhetens insyn. Exempelvis är general McChrystals hela karriär i Irak sekretessbelagd information. CIA har satt in hemliga miniarméer i Irak, Afghanistan, Pakistan, Jemen med flera länder. Hela USA:s roll i Pakistan är i sig sekretessbelagd information.
– Utan WikiLeaks avslöjanden skulle en massa förhållanden varit helt okända för det amerikanska folket. Det gäller till exempel hur USA-armén i Irak efter Abu Ghreib-avslöjandena lagt ut tortyren på entreprenad till den irakiska polisen och armén; att hemliga kommandoenheter med kodnamn som Task Force 373 har utfört lönnmord av namngivna personer i Afghanistan; att CIA har rekryterat en egen hemlig armé på 3 000 man i Afghanistan.
– Wikileaks har inte varit en nationell säkerhetsrisk utan ett hot mot hela detta system av överdrivet hemlighetsmakeri. Det är därför så många amerikanska tjänstemän har krävt ingripanden mot Wikileaks nätverk och satt som mål att eliminera dess ledare. Några har öppet talat om att mörda dem.

För Tom Hayden är försvaret av WikiLeaks ett led i den vidare kampen för att stoppa USA:s pågående krig, varav det största nu i Afghanistan.
– 205 medlemmar av representanthuset – 218 krävs för majoritet – röstade förra veckan för ett lagförslag som kräver en ”accelererad” tidsplan för tillbakadragandet från Afghanistan.
– Men det amerikanska tillbakadragandet kommer att följas av nya strider, från Pakistan till Libyen. Vi står alla inför massiva ekonomiska och miljömässiga problem som inte kan lösas utan ett grundligt nytänkande och en demilitarisering av den västliga utrikespolitiken.
– Olof Palme motsatte sig för länge sedan Vietnamkriget och kopplade det till ett bredare försök att ompröva och förkasta det kalla kriget som då dominerade så mycket av planetens budgetar och energi. Han mördades mitt under detta uppbrott från det kalla kriget, precis som vår Abraham Lincoln mördades när det amerikanska inbördeskriget gick mot sitt slut och återuppbyggnaden höll på att komma igång och precis som vår John F. Kennedy, Martin Luther King och Robert Kennedy mördades sedan president Kennedy börjat ompröva det kalla krigets kärnvapenkapprustning och börjat ta itu med bristerna i medborgerliga rättigheter och inhemska problem.
– Grupper som Wikileaks representerar en ny kraft med nya verktyg för att säkerställa att information ska vara fri. Detta är en mosaik av motstånd, inte en monolitisk rörelse. Det är en global strömning med många ledare, partier och sociala rörelser, långt från sekretessens och de massiva militära alliansernas imperium, i riktning mot en värld vars många nätverk är mångkulturella, multipolära och bygger på ökad deltagardemokrati och framför allt hållbarhet.

Stefan Lindgren

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Carl Dürnberger

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Johanna Adolfsson Kulturgeograf och forskare.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.¹ De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Rörelsen • 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Kristofer Dittmer [email protected]

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Sven Widmalm Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Emmy Stiernblad

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Jonathan Newton

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Ledare/Nyheter • 03 maj, 2017

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Per Sicking [email protected]

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Jon Weman

USA vill ge dem livstids fängelse

Carl Dürnberger: På Möllan såg jag Malmös själ

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Klassamhället efter detta

Risklösa försäkrare

Den kollektiva bestraffningens tid

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Rasvänstern saknar egna idéer

Emmy Stiernblad: Läsfattigdom är ett samhällsproblem

Kampen om mossen

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Den kollektiva bestraffningens tid

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev