”Austerity”, smaka på det ordet. Enligt Norstedts engelsk-svenska ordbok betyder det ”1. stränghet, allvar, bisterhet. 2. stram livföring, spartanskhet. 3. sparpolicy, åtstramningspolicy, enkel, spartansk.” Det är alltså detta som ska rädda euron och förhindra en ny finanskris, om man ska tro den ekonomiska expertisen. Men det ska man inte. Ordets effekter är precis så skadliga som synonymerna låter. Det hela är en slags kollektiv vansinnesfärd mot stupet. Ett nyliberalt lämmeltåg där frivilligt, en efter en, kastar sig mot en säker död. Allt under IMF:s och EU:s  ledning. Redan för att år sedan slog denna ledarsida fast att EU:s krispolitik är dödsdömd. Det känns däremot inte så kul att ha rätt den här gången.
”Vi har nått åtstramningens gränser!”, skriver Irlands LO, ICTU, i ett pressmeddelande som påpekar att nya siffror visar att landet nu tappat nära en miljard euro (3,1 procent) i inhemsk efterfrågan och 4,3 procent av BNP, bara under 2011 års första kvartal. ”Kostnaderna för bankakuten och nedskärningarna i offentliga utgifter kostar jobb och förstör människors liv”, säger ICTU-ekonomen Paul Sweeney, och kräver att pengar ur pensionsreserven nu satsas på jobbsatsningar och andra investeringar som kan få hjulen att rulla igen. Irland svälter sig till döds, ingen har råd att handla det som produceras och säljs och ännu fler firmor går i konkurs. Det blir en negativ spiral.

Detsamma sker nu i Grekland som förlamas av en generalstrejk mot nedskärningspolitiken. Vad som behövs där är bland annat en massiv satsning på att dra in pengar till staten, Grekland gör det sämst i EU. Inget land får in så lite skattemedel och har så många nolltaxerare. Om Sverige, och EU, skulle hjälpa till med något är det att bygga upp en icke-korrupt skatteförvaltning som ser till att de statliga utgifterna motsvaras av lika mycket statliga inkomster. I alla dessa protester mot nedskärningar är det lätt att glömma att också skattemoral är ett vänsterkrav. Tänk på den globala rättviserörelsens kamp mot skatteparadisen.
Grekland behöver också, som flera vänsterdebattörer i veckan har påpekat, lämna eurozonen för att likt Argentina under det landets djupa 1990-talskris kunna devalvera och börja på nytt. Det kräver naturligtvis en egen valuta, något som Grekland inte borde skygga inför.
Sämre än nuvarande situation lär det knappast bli. Euron är ju ett misslyckande, ett fullständigt fiasko, något att skratta åt om det hela inte vore så sorgligt. I Godmorgon Världens humorprogram Public Service gjorde man sig nyligen rolig över att inte ens euroförespråkarna verkar tro på euron längre. Folkpartiets Jan Björklund imiterades kommenterades att bara 20 procent av svenskarna nu vill ha euron. ”Katastrof”, sade han. ”Att det inte är fler?, frågade ”reportern”. ”Nä, katastrof för de 20 procenten. Hur fan tänker dem?”.

Och det kan man verkligen fråga sig. Redan från början har så olika storheter som borgerliga tyska ekonomer och nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, slagit fast att man inte kan ha en gemensam valuta utan att ha en gemensam politik. Det är då omöjligt att justera ojämnheter med hjälp av till exemel pensioner och arbetsmarknadspolitik. Skevheterna blir inbyggda i systemet. Och eftersom de enskilda länderna inte vill ha Europas förenta stater med en gemensam ekonomisk politik är idén om gemensam valuta dödfödd.

Annars är ju vad folket tycker det sista som EU:s politiker verkar bry sig om. Folket bara protesterar och är i vägen för nödvändiga ekonomiska beslut. Klyftan som växer fram mellan folks uppfattning om politiken och politikernas uppfattning om nödvändigheten börjar bli så stor att demokratin i sig hotas. Mycket tyder på att vi lever bland nyliberalismens sista desperata dödsryckningar. Vad som ska komma därefter är svårt att se idag men de politiker som nu förstör sina länders ekonomiska framtid kommer att få stå till svars inför väljarna någon gång. Då gäller det för den politiska vänstern att ha svar på människors relevanta frågor. I södra Europa ser vi redan nu att stora proteströrelser inte ger utslag med en vänsterpendel i de allmänna valen, till exempel i Spanien och Portugal. Utmaningen mot det rådande ekonomiska systemet kan ju komma, och kommer också i viss mån redan, också från höger. Det har vi sett förr och det slutade med förskräckelse.
Dagens politiker måste sluta upp med att tänka på en ekonomi utan folk. Det vi anser oss behöva kan vi också gemensamt betala för, om vi lägger manken till.