”Juholt sviker svenska folket” är det tydliga budskapet i Dagens Nyheters stora statsministerintervju den 4 juli. Fredrik Reinfeldt har tagit fram sågen. Skygglapparna likaså. För vem har egentligen svikit vem?
I Almedalen talade Reinfeldt om framtiden, trots att han har mycket att reda ut här och nu. Det är sjukförsäkringsvoteringen som på allvar skakar om regeringen. På flera punkter har oppositionen tvingat regeringen att ta fram en mildare sjukförsäkringspolitik ifråga om storleken på den del av arbetsmarknaden som de långtidssjukskrivna ska prövas mot och ersättningsnivåer för de så kallade nollklassade.
Detta är extraordinärt. Inte för att högerpolitiken sannolikt mildras, utanför att regeringen förlorade i en fråga som är dess stora akilleshäl och riksdagen var extrainkallad. Det är ett undantagstillstånd. Bara två gånger i modern tid har riksdagen extrainkallats, senast vid tsunamikatastrofen 2004-2005.

Att minoritetsregeringar inte är någon ovanlighet vet vi. 2006 års borgerliga valseger var ett undantag. Björn Fridén skriver i en ledare (Aftonbladet 30 juni) att Reinfeldt har visat att man kan samarbeta med Miljöpartiet. Det är botemedlet mot framtida kriser. Men detta överskattas. Svenska Dagbladet kunde i en sammanställning (10 juni) visa att få borgerliga försök till samarbete görs. Gustav Fridolin och Åsa Romson var bara några av miljöpartisterna som vittnade om uteblivna samtal under riksdagsåret. Även de senaste veckorna ser situationen liknande ut. MP stänger inga dörrar, men den borgerliga charmoffensiven lyser med sin frånvaro. I Miljöpartiets Almedals-tal var dörren mer stängd än öppen, medan Socialdemokraterna är svårtolkade. Tommy Waidelich, ekonomisk-politisk talesperson öppnar för samtal inför hösten medan Juholt antyder att uppgörelser om kommande bataljer (läs ytterligare jobbskatteavdrag) kan bli svåra.
Reinfeldt kommenterade frånvaron av MP-samtal med att ”det måste utgå från vad de nyvalda språkrören gör för vägval”. Bakom det uttalandet ligger det ett förhållningssätt som knappast gynnar minoritetsregeringen. För en enkel sanning tycks gå statsministern förbi: hans allians är i minoritet i riksdagen. Och det har han själv valt.

Det är här regeringsdugligheten prövas. Väljer man att minoritetsregera är spelreglerna givna. Istället för ödmjukhet kopplas försvarsmekanismerna på. Att Sverigedemokraterna i undantagsfall väljer att rösta tillsammans med den övriga oppositionen blir ett verktyg för att misstänkliggöra de rödgröna. Visst använder de rödgröna partierna ibland samma argument. Men när Håkan Juholt i riksdagsduell nummer ett trött konstaterade att han inte ser Sverigedemokraterna som en opposition, utan en del av regeringsunderlaget var det inte bara en åsikt. Det var rena fakta. Riksdagens utredningstjänst visade mot slutet av riksdagsåret att Alliansen i nio fall av tio har SD på sin sida i voteringarna.
I DN:s intervju (4 juli) håller Reinfeldt trots det fast vid att det är Socialdemokraterna som välkomnar SD in i värmen. ”Han röstar nu med Jimmie Åkesson”, säger han sammanfattande. Om en av tio voteringar räcker för det omdömet borde Reinfeldt och Åkesson betecknas som ideologiska själsfränder.
Problemen bottnar i Alliansens favoritgren – regeringsdugligheten. Att beklaga sig över en opposition som gör sitt jobb, och detta utan att ha sträckt ut handen tillräckligt eller besvarat andra inviter, är ett förhållningssätt värdigt paternalistiska ledare som vill skapa sig en lydig opposition i regeringens tjänst. En minoritets tjänst i det här fallet, vilket knappast gör saken bättre.

Mig veterligen styrs Sverige av samspelet mellan regering och riksdag. Det finns inte två parallella regeringar. Gnället undergräver trovärdigheten. Typexemplet är de borgerliga gruppledarnas artikel i Dagens Nyheter den 15 juni. Anna Kinberg Batra (M), Johan Pehrson (FP), Roger Tiefensee (C) och Mats Odell (KD) kom fram till den makabra slutsatsen att det inte finns någon samlad opposition i Sverige. Detta i ett explicit försök att sammanfatta riksdagsåret. Många fler poänger än så blev det inte.
Sjukförsäkringsförlusten sved. Ännu mer efter att ett hemligt PM upprättat av socialdepartementet från 2009 visade att regeringen visste om att deras regler skulle slå hårt mot de sjuka – tvärtemot vad de sa. Förutom den rena lögnen är det likgiltigheten inför tragiska följder som är otäckt. Men detta är inte skandaler som vållar huvudbry för Alliansen idag. Det är något mycket värre än så. Minoritetsregeringen vet inte hur de ska regera.

I höst väntar en avgörande drabbning i ett borgerligt hjärteämne. Det femte jobbskatteavdraget står på spel. Kärnan i arbetslinjen ska debatteras. Det ger regeringen möjligheter att antingen kompromissa, knyta något oppositionsparti till sig – eller förlora ännu ett viktigt slag. Något som kan släpa landet till ett nyval.
Vi har en regering som inte inser allvaret med sin egen nonchalans. Den värsta sjukdomen är att inte ha någon sjukdomsinsikt. Om Reinfeldt inte ändrar attityd närmar vi oss perioder av instabilitet – ett reellt svek av en statsminister som gillar att tala om regeringsduglighet. Det är en insikt som de rödgröna gör bäst i att börja förhålla sig till med en tydlig linje så fort som möjligt.
Det gäller att utnyttja läget.”Om tre år är jag statsminister”, löd Aftonbladets rubrik till en artikel om Håkan Juholt i helgen. Om Juholt spelar sina kort rätt behöver han kanske inte vänta så länge.