Ett partis framgångar ska inte bara tillskrivas dess ledare. Det är inte så enkelt att en bra och populär partiledare leder till framgång, och en dålig till motgång. Under Gudrun Schymans tid, som allmänt beskrivs som framgångsrik, så tappade vi till exempel dubbelt så mycket väljarstöd som vi gjorde under hela Lars Ohlys tid som partiledare. Det gäller att klara av att acceptera och hantera det faktum att politiska vindar blåser olika, och händelser i omvärlden som vi inte kan påverka också kommer att spela en helt avgörande roll för opinionssiffrorna.

Men det gäller också att ta ansvar för de delar som går att påverka, som står helt i partiets egen makt att råda över. Att välja rätt ledarskap hör till det viktigaste.
Det största misslyckandet de senaste åren har inte varit minskningen av antalet mandat i parlamentariska församlingar, utan bristen på satsningar som kan göra Vänsterpartiet till en långsiktigt väl fungerande rörelse. Det finns idag ingen tillförlitlig och stabil organisation, ingen teoretisk, filosofisk, samhällsekonomisk (med vilket jag inte menar budgetarbete) eller ideologisk diskussion, och ingen stark ekonomi eller trygg central organisation att falla tillbaka på. Istället har hoppet satts till idén att eftersom folk i allmänhet tycker likadant som Vänsterpartiet, till exempel om ökade resurser till välfärden, så skulle, om bara politiken blev känd, framgångarna komma.
 
Den analysen är fel. Det är partiets trovärdighet som brister. Inte främst kunskapen hos väljarna. Och trovärdighet är inget man kan köpa för annonspengar, eller fixa genom PR-knep. Det vore att underskatta väljarna. Jag menar helt enkelt att väljarna gör ett begripligt val när de söker sig bort från Vänsterpartiet. Och jag menar att det bästa sättet att vinna väljare, är att ta kontroll över sitt eget öde, och göra det som behöver göras för att få en partiorganisation, studieverksamhet och politikutveckling som fungerar. Det krävs ett politiskt ledarskap som kan inleda en långsiktig vändpunkt.
Själv har jag sökt mig till annan verksamhet, och arbetar nu som verksamhetsledare för Svenska Tecknare. Det är ett val jag är mycket glad och nöjd över, och jag ser fram emot den resa jag har framför mig tillsammans med medlemmarna och medarbetarna där. Därför har jag också varit fundersam. Kan jag skriva en artikel om vem som borde bli partiledare i Vänsterpartiet, utan att bli indragen i diskussioner som gör att min trovärdighet som verksamhetsledare för Svenska Tecknare ifrågasätts? Ja, dels litar jag på att den som eventuellt läser den här artikeln kan skilja på rollerna, men framförallt gör jag det för att jag tycker att det är för viktigt för att låta bli.

Vi står inför ett definierande ögonblick, där valet av partiledare är ett vägval. Och jag vill att Hans Linde blir vald. Det skulle på bästa sätt reflektera det parti som jag önskar att Vänsterpartiet vore. Det vore tråkigt att se tillbaka på den här processen och veta att man inte gjorde det som man trodde var rätt och riktigt.
Och just den typen av beslut tror jag det behövs fler av. Hans Linde har betytt mycket för mig under den tid som jag arbetade som informationschef för Vänsterpartiet. Det vet han nog inte om, för det är inte särskilt ofta vi pratade med varandra utanför mötestiderna och det vanliga rastsnacket. Men det var ofta han som inspirerade mig. Han fick mig att komma ihåg att det inte bara behöver handla om att vinna den eller den interna striden, eller ens den eller den prestigevinsten mot regeringen eller S och MP, utan att det är verkliga värden och principer som står på spel. Den som följt riksdagsarbete och partiarbete på nära håll kan nog skriva under på att det vanliga annars är att man skapar relativt stora konflikter med låsta positioner kring relativt små åsiktsskillnader, medan de stora frågorna försvinner. Hans Linde både förstår vad som är värt att slåss för, samtidigt som han är modig nog att göra det när det krävs. Och som dessutom har modet och generositeten att se när andra har bättre argument, eller när man behöver kompromissa.

Hans Linde är också den typ av ledare som krävs för att bygga en stark partiorganisation. Hans väldigt långa erfarenhet av detta i Ung vänster och Vänsterpartiet, och hans kompetens när det gäller att ena när det gäller, och att ta upp konflikter till ytan när det behövs är det alltför få som matchar. Han vet hur en rörelse ska byggas, och hur man skapar ett bra samarbetsklimat, som en demokratisk, social och ärlig ledare.
Men den kanske allra viktigaste orsaken till att jag vill se Hans Linde som partiledare är att jag vill se ett parti med en skarpare feministisk och socialistisk analys, och jag vet att Linde har både det intellekt och den ideologiska kompass som jag tror är nödvändig. Det har ofta varit när Hans haft ordet jag känt mig som tryggast representerad som modern feminist. Jag hoppas mycket på att Hans oavsett vilken roll han kommer att ha i framtiden ska driva det feministiska arbetet framåt, och göra Vänsterpartiet till en rörelse som leder diskussionen. Jag tror också att han skulle betyda mycket för att forma den analys av samhället, människan, socialismen, som ska ligga till grund för politiken.
  Sen har vi det här med Hans Lindes lyskraft och skicklighet som debattör. Det är kanske inte den viktigaste frågan när man ska välja partiledare, men Hans Linde har länge stått i en klass för sig. Visst säger man alltid om de andra partikamraterna att det var de som vann debatten mot högerpartiernas företrädare. Men i Hans Lindes fall så är det sant. Att titta på riksdagsdebatter mellan Hans Linde och Carl Bildt är ett rent nöje. I alla fall för den som håller på Vänsterpartiet.

Första gången jag såg Hans Linde, var på en kurs i Ung vänster Skåne, jag tror att det kan ha varit 1995 eller 1996, men jag är osäker. Utseendet på deltagarna följde i allmänhet ett ganska alternativt och lite skräpigt mönster. Bland funktionärerna fanns en kille som man inte kunde undgå att lägga märke till. Han hade en utstrålning och en så starkt lysande entusiasm och glädje. Outtröttligt bad han Daniel Sestrajcic, som hade hand om kursen, om nya arbetsuppgifter med kopiering och kökshandräckning. Jag minns att jag tänkte att det där kommer aldrig att hålla.
Om något år kommer han ha blivit lika cynisk som alla andra, om han blir kvar så länge. Om jag då istället hade snuddat vid tanken: det där kanske är vår partiledare om femton år? Då hade jag helt säkert blivit väldigt glad inuti. Hoppas att det blir så.