In i det sista så nomineras det till partiledarposten för Vänsterpartiet. Många olika kommentarer fälls och mediebevakningen spretar. Diskussionen kommer säkerligen att pågå hela hösten och vintern fram till kongressen i januari, åtminstone tills valberedningen sagt sitt. Det är för de flesta oerhört svåra val, eftersom alla fyra kandidaterna är mycket kompetenta med egenskaper som skulle lyfta vårt parti i framtiden. Ibland är det också svårt att se de politiska skillnaderna.
Ändå känns det som vi lite grann har fastnat i de strukturer som så ofta påverkar vårt arbete, våra diskussioner och våra beslut.
Vi är ett socialistiskt, feministiskt och demokratiskt parti men där det feministiska fallit tillbaka och kommit lite i bakgrunden. Därför bör vi öppna dörrarna för en förstärkt feministisk politik.
Även vi i Östergötland har arbetat igenom nomineringsförfaranden. Flera partiföreningar har nominerat och vår distriktsstyrelse har sagt sitt. Förhoppningsvis kan det vara vägledning för våra kongressombud när de väl utsetts. I diskussionerna och spekulationerna finns också frågan om delat ledarskap med två partiledare, eller en partiledare som vi har i dag. Väldigt många lutar nu åt det delade ledarskapet.
Många, även jag, har svängt i frågan. Förut var jag säker på att en partiledare, en kvinnlig, skulle ha bäst förutsättningar att sätta partiet på kartan, i väntan på att vi skulle bli mer mogna för det dubbla ledarskapet. Tror i och för sig fortfarande att vi gärna kunde vänta till 2014 men är också beredd att acceptera det delade ledarskapet redan nu.
Det som mer och mer förvånar mig är att diskussionen ofta kommer in i samma fåra. Vi ska ha en kvinna och en man. För mig ett tänkande som känns för traditionellt.
Jag tycker, efter att ha funderat mer och mer, att det finns en bättre lösning. Vi har fyra mycket kompetenta kandidater, svårt att skilja dem åt, men med fler andra aspekter går det naturligtvis att komma fram till vem/vilka man vill ha. Jonas Sjöstedt beskrivs i media som favorit och även Hans Linde höjs till skyarna av vissa. De är mycket duktiga, även goda feminister, men om vi ska göra avtryck så borde vi tänka om och välja två kvinnor.
Nu finns det två duktiga kvinnliga kandidater som vill och har de förutsättningar som krävs till partiledarposten och därför skulle jag gärna se att vi valde Ulla Andersson och Rossana Dinamarca till våra två partiledare från och med kongressen 2012.
Ulla Andersson har hela tiden varit min favorit, med både personlig livserfarenhet och politisk sådan, förutom de övriga personliga egenskaper som hon har. Rossana Dinamarca har också de kvalitéer som behövs, med en bakgrund som tilltalar många väljare utanför våra sedvanliga grupper, och är också politiskt erfaren. Båda har dessutom förtroende bland medlemmarna. Tillsammans kan de ge oss en ordentlig skjuts uppåt när det gäller stöd ute bland medborgarna och vårt parti skulle framstå som de riktiga feminister vi är!
Det kommer dessutom att vara unikt idag med två kvinnor som partiledare i Sverige och i världen!
Låt oss sätta den socialistiska feminismen i fokus och tillsammans utmana för en förändring!
Låt oss välja Ulla Andersson och Rossana Dinamarca till partiledare på kongressen i januari 2012.