Barn- och ungdomsböcker

Dagens Harri
Susanna Alakoski.
Alfabeta, 2011.

Säg Alex, bara Alex
Monica Zak.
Opal, 2011.

Bortom saknaden
Bo R Holmberg.
Rabén & Sjögren, 2011.

Det lackar mot jul, och för alla er som inte vet vad ni ska ge bort i julklapp till era nära och kära, framför allt de unga, bidrar jag med några tips på bra nyutkomna barn- och ungdomsböcker. Hårda paket är aldrig fel, jul eller inte, och kom ihåg – en bra barn- och ungdomsbok kan alltid med fördel också läsas av de vuxna.
Efter stora och välförtjänta framgångar med två vuxenromaner, framför allt Svinalängorna, debuterar nu Susanna Alakoski som barnboksförfattare. Enligt förlaget vänder sig Dagens Harri till barn mellan sju och elva år. Romanens huvudperson Tiia går själv i fjärdeklass, och är på väg att bli ”minifjortis”.

Det är ingen lätt tid i en ung människas liv. Skolan blir alltmer en tvångströja, det sociala trycket från kompisarna kan stundtals vara helt olidligt, de vuxna vet allt men fattar ingenting, och så är det det där med det motsatta könet… ja, inte riktigt klart, mest ganska jobbigt, men samtidigt också lite spännande.
Tiia bor med sin pappa i Ystad. Han kommer från Finland, talar lite lustigt och använder konstiga finlandssvenska ord. Hela problematiken att ”komma från många ställen samtidigt” är lysande skildrad. Också Tiias sorg och längtan efter den döda mamman är äkta och levande fångat.
Och naturligtvis alla turer förknippade med den moderna svenska familjen, med nya mammor och pappor, ”halvsyskon”, och flera hem. Det är inte alls tomten som är far till alla barnen.
Med ett enkelt men ändå rikt- och uppfinningsrikt  språk, och mycket humor och värme, tecknar Alakoski en mångfacetterad och trovärdig bild av en ung människas universum. Klassperspektivet är tydligt och nyanserat. Etnicitet likaså. Så långt är romanen en klockren fullträff.
Problemet är inte det haltande könsperspektivet, det går inte att få med allt. Men det är just precis det som Alakoski försöker göra, och då börjar det skorra falskt. Livet är rikt nog, utan att man försöker pressa in alla aspekter som ”bör vara med”. Det är tillrättalagt, och någonstans blir det också alldeles för lämpligt och pedagogiskt vidsynt, snällt och fördomsfritt.
Synd, för jag hade nog gillat Tiia och hennes pappa ändå.

”Kan man byta liv?” För gatupojken Alex i Tegucigalpas slum liksom för de andra gatubarnen är det en fråga som bokstavligen talat gäller allt i deras tillvaro. De är oftast övergivna av sina fattiga föräldrar, utlämnade på nåd och onåd åt hunger, våld, droger, kriminalitet och polisbrutalitet. Gatorna regeras av gäng och lejda mördare. De flesta gatubarn är analfabeter. Mer än hälften av gatubarnen säljer sex någon gång. Våldtäkter och trafficking är en del av vardagen. Den lömska faran heter Aids.
Gatubarnens liv är en mardröm, och orsaken stavas fattigdom.
Men mitt i mardrömmen finns det drömmar också. De djärvaste ger sig iväg till USA, väl medvetna om att få klarar sig ända fram. Men för de flesta är drömmen bara ett vanligt liv, familj, ett fast jobb, egen bostad.
Monica Zak skildrar rakt och osentimentalt gatubarnens universum, både det fysiska och det mentala. Det är en eländig värld, men som finns strax intill rikedom och överflöd, ruiner och plåtskjul är granne med shoppingcentra, flotta bilar och välbärgade villakvarter.
Gatubarnen är människor av kött och blod, och den stora styrkan i Zaks roman är hennes förmåga att visa hur det mitt i fattigdom, elände och hopplöshet också finns en oerhörda själslig styrka, en vilja att kämpa vidare och förändra.
Det finns också vänskap, solidaritet och inte minst kärlek. En annan värld är möjlig, och jo, ”man kan byta liv”. Här förenas äkta humanism med ett löfte om radikala politiska förändringar.
Säg Alex, bara Alex är del tre i Monica Zaks bokserie om gatupojken Alex i Tegucigalpas slum. Alex är en verklig person, som dock heter något annat i verkligheten, och historien om honom har faktiskt Flammananknytning.
Flammans Latinamerika­korres­pondent Dick Emanuelsson, som sedan många år tillbaka är bosatt i Honduras, har träffat killen som är förebild till romanens Alex. Omständigheterna var lite speciella, och samtidigt ganska talande.
Monica Zak, Dick och killen stod och talade på en gata i Tegucigalpa. Då kom en polis och började kroppsvisitera Alex. Då sade Dick: Vet du inte att det finns en bok om den här killen, och så drog han upp boken Alex Dogboy som precis hade kommit på spanska. Polisen släppte honom och de skakade hand med polisen.

Ådalen 31 är ett välkänt begrepp. Händelserna då fem arbetare dödades av militär har en föregångare i de så kallade Sandökravallerna år 1907. Också vid det tillfället handlade det om att arbetsgivarna använde sig av strejkbrytare.
Föreningsrätten, rätten att bilda fackföreningar, erkändes i Sverige 1906. Seth M Kempe, grosshandlare och ägare till flera sågverk i Ådalen, tolkade dock rätten på sitt eget sätt. Visst fick arbetarna gärna vara med i fackföreningen, men det var han som skulle organisera den! De som envisades med att vara medlemmar i en oberoende fackförening avskedades helt enkelt.
Arbetarna vid sågverken i Dal och Sandö gick då ut i strejk, och Kempe svarade förstås med att ta in ”arbetsvilliga”. En grupp arbetare, de flesta medlemmar i den socialdemokratiska ungdomsklubben, åkte över till Sandö för att tala strejkbrytarna till rätta. Aktionen leddes av bröderna Ståhl från Frånö, om vilka det än i dag berättas vilda skrönor på bygden. Polisen var redan där, slagsmål och tumult uppstod, länsman skadades i ögat av en vedklabb, en av socialisterna sköt skott i luften.
Militär tillkallades, en kanonbåt (!) från Stockholm låg i Ångermanälvens mynning, massarresteringar följde, och drakoniska straff utmättes.
Kring detta har Bo R Holmberg spunnit en spännande historia. I centrum står Sixten, 15, snart 16. När hans mamma dör, skickas han ut av sin styvfar, och söker arbete på något av de otaliga sågverk som fanns då längs med älven. Mer eller mindre av en slump dras han och hans bäste vän med i Sandökravallerna, hamnar i häkte i Härnösand, men frikänns efter några veckor i fängelset.
Holmberg lyckas få med hela den historiska bakgrunden på ett levande sätt. Mycket tack vare språket som är äkta och trovärdigt, kärvt enkelt och mustigt målande, med dialektala inslag, där varje ord tycks som vägt på guldvåg.

Romanens Sixten är också en ung man av kött och blod, han är på väg ut i livet, lite vilsen, mottaglig för nya intryck och idéer, som får honom att växa och inse att han är inte ensam, samtidigt som det lär honom värdet av vänskap och solidaritet. Och där finns också en stark dröm om en bättre framtid, både för honom själv och för hela arbetarkollektivet.
En viktig bok som borde vara obligatorisk läsning för alla ungdomar. Och deras föräldrar.