Jag jobbade hårt med LAS, ni vet lagen om anställningsskydd. Den var knepig. Den kräver rättvisa på arbetsmarknaden, skydd för anställda och turordningsregler. Så här i efterhand missade jag några grejer i den, det har jag insett nu. Medbestämmandelagen, MBL, däremot, den svängde jag ihop på en kafferast.
– Varde MBL, sa jag.
Och så blev det så.  
Låter det otroligt? Kanske rent av löjligt?
Det är det också, för alla vettiga människor. Men inte för den arbetsgivare från centrala Stockholm som jag satt i förhandling mot förra veckan. För honom var det högst troligt att det var jag som skrivit ihop både LAS och MBL.
Han till och med påstod det – anklagade mig för det.
– Du pratar om lagar. Jag kan inte följa alla. Du har skrivit dem själv, sa han där han satt i konferensrummet på avdelningen.
Han hade haft en kock på restaurangen som hade blivit sjuk. Avskedet hade han skrivit nästan omedelbart efter att kockens sjukfrånvaro börjat och som anledning deklarerades, i fetstil, ”nedsatt arbetsförmåga”.
– Jag vill ha en ny kock, sa han då han ringde till den lokala arbetsförmedlingen.

Allt skulle dock inte vara nytt. Nystartsbidraget för arbetskraften ville han givetvis ha kvar. Regler och förordningar struntade han fullständigt i. Men inte de bidrag som den borgerliga regeringen så generöst överöser arbetsgivarna med. Var det förresten inte den borgerliga regeringen som ville avskaffa ”bidragspolitiken”? Restaurangägaren var en av dem som hade tjänat stora pengar på den verklighet som råder i branschen. Hittills hade han kommit undan med mycket. Hans business gick bra; öl för 19 spänn och kött på slitna plankor – en succé. Arbetaren, kocken, som han tidigare avfärdat och sparkat, var bara en i raden: en av de utvalda.
För det är vi. Vi är de utvalda.
Vi är ungdomarna, invandrarna, de okvalificerade männen och kvinnorna. Vi bär upp en hel bransch. Vi är strax under 100 000 arbetare. Vi räddar inte liv, vi ser inte till så att infrastrukturen fungerar, vi lär inte ut historia och matte. Men vi fyller en funktion, för krog- och hotellgäster, för turistnäringen – och som arbetsmarknadens utvalda. Det är vi som blivit utvalda av Sveriges regering att agera försöksdjur för deras politiska reformer.

Sedan 2006 har hotell- och restaurangbranschen fått genomlida ett antal politiska ingrepp som med kirurgisk precision riktats mot just oss – och missat. Eller träffat, beroende på hur man väljer att se det. Först skulle ungdomsarbetslösheten fixas genom att sänka arbetsgivaravgiften för unga. Och våra företagsledningar plockade direkt ut stora belopp i ökad vinst, medan vi väntade på alla de nya kollegorna. McDonalds, som är en av de största arbetsgivarna för ungdomar, tog, enligt egen uppgift, hem en extra vinst på 145 miljoner kronor i samband med sänkningen av arbetsgivaravgiften.
Och nu senast skulle arbetslösheten lösas genom en halvering av krogmomsen. En undersökning i Dagens Nyheter visade nyligen att av 329 granskade restauranger i Stockholm, hade 45 sänkt priserna och 33 sänkt vissa priser. Resten ”nöjde sig” med att plocka ut profiten.
Och vi, ja vi står där ännu, fortsatt underbemannade och överarbetade och väntar. Vi bär vår egen arbetslöshet genom den högsta straffavgiften i A-kassan. Vi tar emot omfattande migrerande arbetskraft; arbetskraft som av giriga arbetsgivare blir utnyttjad genom arbetsvillkor som gränsar till slaveri, till skrämmande låga löner.

Vi är inte med i facket i den utsträckning vi borde vara, skulle behöva vara. Vi säger inte ”nej, det räcker nu” tillräckligt ofta. Men många gör det. Fler och fler, faktiskt.
Restaurangägaren var rasande där han satt mitt emot mig. Avskedet var ogiltigförklarat.
Och jag – jag var stolt.
Stolt över att tillhöra en organisation som demokratiskt och solidariskt tar strid för kollegor, kamrater, människor.
 Vi är utbytbara. Våra rättigheter urholkas mer och mer. Det börjar bli tufft att vara vi.
Och likförbannat sörjer vi inte. Vi organiserar.