Söndagen den 22 januari i år var det 163 år sedan August Strindberg föddes och då ordnade Stockholm stad en mottagning i Stadsteatern. En kokett sångerska sjöng en synnerligen ostrindbergsk tonsättning av en av Gigantens dikter och sedan höll Stockholms starke man moderaten Sten Nordin ett tal, men då gick jag, och det hade nog Strindberg också gjort – något mer väsensskilt Strindberg tyckte jag var svårt att tänka sig. Men det dröjde inte länge så överträffades Nordin.

Bara några veckor senare avslöjade Norstedts förlag att man ska ge ut näst sista verket i Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk, hans Ockulta dagbok, i en begränsad upplaga av 999 exemplar, varav 99 med handbundna läderband med gulddetaljer. Där utlovas pikanta detaljer om hans misslyckade bröllopsnatt med Harriet Bosse. Man hoppas att den blir ett samlarobjekt och det första exemplaret ska auktioneras på Bukowski vid hundraårsfirandet av hans död. För det är just det man ska fira – i pressinformationen betonar man att man ska fira hans död. Jag tycker att man kunde ha nöjt sig med att uppmärksamma den – men fira? Jag hade gärna firat Hitlers och Stalins död, men Strindberg kunde vi gott ha unnat att leva längre än till sextiotre, även om det var mer än de flesta på hans tid fick leva.

Med anledning av detta är det ”Strindbergsår” i Sverige och teatrarna hänger på det efter bästa förmåga. Vilket inte är att förakta, för Strindberg må ha varit sin tids främsta svenska dramatiker, men sedan dess har svensk kultur kommit längre, så nu förbättrar och moderniserar man denna gamla mossiga gigant. På Dramaten utspelar sig Spöksonaten på ett äldreboende.
Strindberg skrev själv i sin Det nya riket kritiskt om ”jubelfesternas tidevarv”. Han hade definitivt inte gillat jippona, festtalen och kommersen. Fast jag hoppas att han gillat det jag själv ska göra i sommar och som jag även gjorde förra sommaren – en serie vandringar i Strindbergs fotspår i Stockholms skärgård, på Dalarö, Kymmendö (förebild för Hemsö), Nämndö och Runmarö. Jag tror att han gärna hade följt med själv och vandrat lite i skymundan, för han var blyg. Och han älskade skärgården. Han tyckte inte om stora städer och bodde och vantrivdes mycket i Paris och Stockholm.

Naturen, blommorna, fjärdarna och fåglarna i skärgården tyckte han om och skrev om. Och när man besöker de öar där han så gärna tillbringade somrarna tycker jag att man förstår honom bättre, betydligt bättre än om man läser faksimilupplagorna av hans samlade verk eller deltar i årets strindbergsjubileumsfestligheter. Det var i skärgården han var lyckligast och där utspelade sig många av hans bästa verk, från Hemsöborna till Drömspelet. Men allt var inte solsken. Han hade också stora konflikter och problem där, både med fruar, pengar och sig själv. Men trots detta var det mer hans värld än Bukowskis och årets mingelpartyn.