I Syrien har det folkliga upproret pågått i ett år och inget tyder att varken protesterna eller regimens brutala repression på något sätt är på väg att avta. I Väst hörs högstämd retorik, men man har agerat mycket senfärdigt. EU tvekade in i det längsta om sanktioner och det tog nästan ett år innan frågan om regimens övergrepp lyftes i FN. Det är egentligen inte så förvånande. Det saknas idag en stark Västvänlig kraft i Syrien och den nuvarande regimen har trots sin retorik ofta varit en god samarbetspartner, bland annat i ”kriget mot terrorismen”.
Rösterna för en militär intervention hittills har varit få, och vi bedömer risken för en sådan som liten: förutsättningarna för ett FN-mandat saknas, stora delar av den syriska oppositionen avfärdar en intervention och såväl EU som USA har mött förslagen om militärt ingripande från bland annat Qatar med tystnad. Trots det är det viktigt att vi markerar vårt tydliga motstånd mot ett militärt ingripande som skulle leda till upptrappat våld och ökade spänningar i hela regionen.
Samtidigt oroar vi oss över de vänsterröster som ifrågasätter de mycket omfattande rapporterna om regimens övergrepp och försöker tona ned kritiken mot regimen. I FN:s råd för mänskliga rättigheter röstade Kuba tillsammans med Ryssland och Kina mot ett fördömande av övergreppen. I EU-parlamentet presenterade GUE-gruppen en resolution som försvarade Rysslands och Kinas veto i säkerhetsrådet och tonade ned kritiken mot regimen i Damaskus. Vänsterpartiets EU-parlamentariker gav den dock inte sitt stöd.
För oss är det inget alternativ att passivt ansluta oss till Västs position eller att sälla oss till de vänsterröster som förminskar allvaret i regimens övergrepp. Som anti-imperialister har vi inga fromma förhoppningar om att USA vill bidra till verklig demokratisering i Syrien. Krigshoten mot Iran och den militära kapprustningen som även Sverige stödjer med sitt samarbete med Saudiarabien är ett stort hinder för en fredlig lösning i Syrien och en demokratisk utveckling i hela regionen. Men det är lika självklart att både Ryssland och Kina agerar utifrån sina egna intressen när de blockerar fördömanden av den syriska regimen. Omvärlden måste verka för en avspänning i regionen, som alltmer präglas av ett kallt krig mellan regionala stormakter som Israel, Saudiarabien och Iran, istället för att utnyttja situationen i Syrien för att slå vakt om sina egna intressen. ‘
Vänstern måste stödja det folkliga upproret i Syrien. Självklart är motståndet mot regimen i Damaskus brett och brokigt. Det finns krafter i upproret som står långt ifrån oss politiskt och säkert de som själva begått övergrepp. Men det får inte hindra oss att se att upproret bottnar i ett genuint folkligt missnöje och legitima krav på Al-Assads avgång. Vi måste vara tydliga med att det i första hand är regimens brutala förtryck som är orsaken till det upptrappade våldet i landet, och att bara en genuin demokratisering kan rädda Syrien från ett utdraget inbördeskrig. Vi måste därför stödja civila och diplomatiska medel för att sätta press på regimen inom folkrättens ramar. Det behövs fortfarande en FN-resolution som fördömer våldet, tillförseln av vapen till Syrien måste stoppas genom ett internationellt vapenembargo och möjligheterna att gå vidare med smarta sanktioner riktade mot regimen måste prövas. Humanitära insatser till civilbefolkningen måste förstärkas.
Vi ser med oro på hur en del debattörer försöker förklara upproret i Syrien med hjälp av tankemönster och stereotyper som tycks lånade från neokonservativa ideologer. Att syrier och andra araber skulle dela samma drömmar som vi om frihet, demokrati och rättvisa avfärdas. Om de revolterar mot förtryck och orättvisor måste det vara en del av en planlagd destabiliseringskampanj, och när vissa griper till våld är det alltid ett utslag av religiös fanatism – inte för att våld ibland kan upplevas som sista utvägen av helt vanliga människor, i vilken del av världen som helst. När upproren bröt ut i Egypten och Tunisien försvarade Väst sitt stöd till diktaturerna med att demokrati skulle innebära att islamister skulle ta makten. Idag finns röster inom vänstern som använder samma argument när de lyfter fram den syriska militärdiktaturen som en garant för sekularism, trots regimens starka religiösa inslag. För oss är det självklart att försvara det nationella självbestämmandet, att försvara varje folks rätt att utse sina egna ledare även om folket väljer krafter som vi inte sympatiserar med. Därför motsatte vi oss till exempel isoleringen av den Palestinska myndigheten efter att Hamas vunnit valen 2006. Men det är lika självklart för oss att stödja de sekulära vänsterkrafterna och de är i högsta grad en del av det syriska upproret.
Högern i Europa har svag trovärdighet när det kommer till Syrien. In i det sista har man haft långtgående samarbeten med regimen, så sent som i vintras blockerade Carl Bildt att EU införde ytterligare sanktioner. Man har gång på gång visat att man sätter ekonomiska intressen före det syriska folkets rätt till frihet. Därför behövs en vänster som konsekvent ställer sig på folkets sida, mot en allt grymmare regim i Damaskus och mot de krafter som vill använda det folkliga upproret för sina egna syften.
