På sommaren på landet läser jag mer böcker än på vintern. Exakt varför vet jag inte riktigt, men det beror kanske på att vi inte har någon tidning på landet, och text vill man alltid läsa. Man tröttnar på att bara läsa mjölkpaketet, och tittar i bokhyllan och tar fram en bok. När vi köpte vårt sommarhus ingick inte bara tallrikar och hammare, utan också en massa halvgamla böcker, från en tid i det litterära Sverige då Augustpriset ännu inte instiftats och det inte fanns deckardrottningar. På sätt och vis fanns det större frihet på den tiden att välja och även en större bredd.
Dessutom har vi släpat ut böcker från stan som vi inte vill kasta, för det är brutalt att kasta böcker. Därför tog vi dem till landet, där de nog möglar ihjäl och då behöver vi inte ha dåligt samvete för att elda upp dem i kakelugnen, så ger de åtminstone lite värme.
Dessutom byggde vi bokhyllor av spillvirke och fyllde med halvgamla böcker. Några av dem är rätt sneda, men då kan man sätta de små böckerna i ena ändan och de stora i andra. Det ser trevligt ut.

I brist på intressanta mjölkpaket började jag läsa en del av böckerna, bland annat en utmärkt roman av Gösta Gustaf-Jansson, en idag bortglömd trettiotalsförfattare och en väldigt bra bok från Spanien av en annan trettio­talsförfattare, Gustaf Sandgren. Han skrev om hur han hade luffat runt Spanien och upplevt en massa saker, fattiga spanjorer mest.
– Tänk, sa jag till min fru, vad mycket den tidens författare hann uppleva när de var unga, de var ute i världen och såg saker och träffade folk.
– Ja, du brukar säga det, sa hon. Fast det är inte hela sanningen, för en av alla dessa böcker som jag aldrig skulle ha kommit på tanken att läsa i stan, skrevs förrförra seklet av en dansk man, som inte var ute och luffade i världen, utan stannade i Köpenhamn, och levde ett väldigt händelselöst liv. Vid sidan av honom verkar dagens yngre svenska författarskoleutbildade författare som riktiga beatniks.
Jag hittade Sören Kierkegaards Antingen eller i en spillvirkeshylla. Vad gör man inte när man tröttnat på mjölkpaket, då läser man till och med Kierkegaard!
Då är man desperat.
Märkligt nog visade det sig vara en rolig bok, lättsam och full av intressanta iakttagelser.
Och ändå hade Kierkegaard aldrig luffat! Han promenerade däremot en hel del, vilket många goda författare gjort. Flanörer kallade man dem förr, som Strindberg och Baudelaire. Fast det blev inga snabba promenader, det var gatubeläggning och skor för dåliga för.

Men Kierkegaards mest minnesvärda promenad var när han var barn och skulle promenera i Köpenhamn med sin far. Tyvärr regnade det och då bestämde pappan att de skulle promenera inomhus. De gick runt middagsbordet varv efter varv, och hade tänkt sig ha picknick på golvet, men då upptäckte pappa att de hade glömt picknickkorgen i köket, och tvingade den lille Sören att springa runt runt bordet till köket, och tillbaka lika många varv igen.
Av sådana fantasieggande projekt blir man inte bara en intressant filosof utan också rolig.
Kierkegaard var melankoliker. I botten hos honom fanns sorg och ångest. Men han var ingen gnällmåns, utan melankolin gjorde honom till humorist. Alla stora humorister som jag känner till, bland dem Mark Twain, har haft en sorg i botten.

Denna blandning av ickegnällig melankoli och humor är oemotståndlig. Melankoliker är älskade, man vill ta hand om dem, det vill man inte med ledarskribenter.
Kierkegaard gör många intressanta iakttagelser i Antingen eller. En av dem handlar om en konstnär som fick i uppdrag att göra en väggmålning av judarnas flykt över Röda Havet då de förföljdes av egypterna. När folk kom och tittade på hans målning var hela väggen röd, och när de undrade förklarade han att judarna just hunnit igenom och egypterna dränkts, och då var bara det röda vattnet kvar. Ja, det var så även med Kierkegaards filosofi.