Roman
Ottos liv
Claes Andersson.
Bonniers, 2011.
En gammal författare slår sig ned i sin skrivarlägenhet och minns. Barndomen under krigsåren, föräldrarna, tiden som psykiater, politiker (ordförande i Vänsterförbudet, kulturminister), hjärtinfarkten, åldrandet, jazzen, spelberoendet. Otto, alter ego för författaren Claes Andersson, i romanen Ottos liv är en i sanning mångfacetterad människa. Vid sidan av återblickarna kommenterar han samhällsklimatet i Finland, kapitalismen och socialismens kris, de växande klyftorna, de romska tiggarna på gatorna i Helsingfors.
Otto har hälsoproblem och anar slutet. Skall han använda faderns gamla krigstida armépistol en sista gång men avvisar tanken med tanke på de efterlevande som skall ta hand om honom. Han värjer sig mot alltför hurtiga råd om att 80-åringarna skall iväg till gymmet för att vara i toppform mot döden. Han tänker på de hjärtsjuka hedersgubbarna han delade rum med inför hjärtoperationen. Gänget på sjuksalen påminde lite om ungdomens fotbollslag, eller kompisarna på luckan i armén, samma jargong, samma lukter av män när de sover, svettas och pruttar. Otto fick inget gehör för sitt kärnkraftsmotstånd. Majoriteten konstaterade i galghumoristisk anda att inget hot skulle hinna ikapp deras egna genetiska dödsur. Den pensionerade stinsen från Seinäjoki som levt hela sitt liv med klockor, siffror och tidtabeller konstaterade sammanfattningsvis: Vi ställer väckarklockan på evig sömn.
Om det politiska livet inte förädlat Otto i någon omfattning har då hans erfarenheter som läkare och psykiater gjort det? Han konstaterar att människans jämvikt är ibland som ett korthus, lätt att rasera, labil och skör. Han har dubier mot om den psykoterapi han genomgått förändrat honom i någon omfattning. Han anser sig vara samma ensamma, osäkra och skärrade pojke som han varit under krigsåren medan han längtade efter sin frånvarande pappa och försökte trösta sin skräckslagna mamma.
Enligt Otto är det farligt att ta på sig Jesusrollen. Han gjorde det i riksdagen några gånger och i författarnas fackliga organisation. Man hamnar ofelbart på korset.
Även om Ottos liv har ett lätt melankoliskt anslag går det ingen nöd på författaren själv. Han är inte alkoholiserad som andra finska storheter som Elmer Diktonius, Sillanpää, Pentti Saarikoski. Han gillar fotboll både ”live” och på tv. Han erkänner att han är till en del spelberoende och bejakar det. Han är definitivt lycklig när han vistas i jazzens himmel.
