Göte Kildén från trotskistiska Socialistiska partiet utmålar mig som Assad-kramare efter min ledare om Syrien. Jag hade också förväntat mig reaktioner eftersom frågan klyver vänstern. Jag uppmanar Flammans läsare att själva bidra till debatten i denna tveklöst svåra fråga.
Några korta kommentarer: Kildéns text är precis så förenklande som jag ville undvika i min ledare. I Kildéns värld finns inga inblandande grannnationer eller västmakter med geopolitiska intressen, inget krigshot mot Syrien och inga folkgrupper som oroar sig för en framtid under oppositionens fana. Jag tycker att alla dessa saker komplicerar bilden av upproret och manar till eftertanke. Dessutom konstaterar jag att Kildén helhjärtat stödde interventionen i Libyen så där är vi också oeniga, jag menar nu att det finns en risk att också Syrien drabbas av utländsk intervention, en risk som Kildén verkar anse obetydlig.

En sak ger jag honom rätt i.  Jag kunde tydligare ha tagit avstånd från regimen i min text. Jag passar på att göra detta nu. Jag menar att regimen inte har rätt att kväsa det väpnade upproret i civilas blod och att den har huvudansvaret för att Syrien reformeras till en modern, sekulär och demokratisk stat. Men för att det ska ske behöver de också en förhandlingspartner eller är det bara genom en fullständig militär seger som oppositionen kan vinna, enligt Kildén? Såsom kriget utvecklas nu kan det i så fall bli en mycket lång och blodig strid.