Med hänvisning till Grekland har den kanadensiska vänsteraktivisten John Riddell teoretiserat kring olika former av arbetarregeringar. Det finns möjligheter, menar han, att faktiskt sitta i regeringsställning och samtidigt utmana kapitalistiska statsinstitutioner ”inifrån”.
Genom att aktivt avveckla organ som är negativa för framväxten av en arbetarrörelse, och samtidigt understödja samma rörelse utanför parlamentet.
På så vis kan arbetarråd eller andra klassorgan samexistera under en tidsperiod när ett parlamentariskt regeringsparti söker att överföra så mycket makt som möjligt åt ”dem på golvet”. Denna väg erbjuder ett komplement till marxister som traditionellt inte önskat befatta sig med staten. Marxister som på sin höjd har kunnat sträcka sig till ”kritiskt stöd” i val, men aldrig tänkt sig att själva göra något annat än att störta staten direkt.

Givetvis finns det också svårigheter med denna komplementära strategi för arbetarmakt. Om kapitalismen faktiskt utmanas med stöd av parlamentariker finns faror i statsapparaten. En sådan fara är att parlamentet helt fråntas befogenheter av andra statliga organ som styrs av underrättelsetjänst, officerare, juridiska instanser med mera.
Sådan utveckling har vi ju tyvärr sett i bland annat Chile 1973. Det var nära att något liknande hände också i Venezuela för inte så länge sedan. Därav den absoluta nödvändigheten av att inifrån den lagstiftande församlingens väggar ge reell makt åt arbetar- och folkrörelser utanför parlamentet.

Med denna teoretiska beskrivning som bakgrund vill jag själv kommentera läget idag. De senaste opinionsmätningarna i Grekland gör vänsterpartiet Syriza till landets största parti. Runt 65 procent av grekerna är samtidigt emot den åtstramningspolitik som EU-kommissionen, ECB och IMF vill påtvinga befolkningen.
Partiföreträdare har hävdat att framgångarna berott på gräsrötternas deltagande. Det är inte en så uttömmande analys, vilket borde sporra progressiva i Sverige att själva undersöka varför partiet vuxit så mycket. Klart är i alla fall att succén i opinionen inte beror på att exempelvis HBTQ-frågor, feminism eller antirasism hamnat i skymundan till förmån för ”mer ekonomiska frågor”.

Tvärtom fortsätter partiet att driva även sådana frågor, vilket vunnit anhängare bland hos annat städernas yngre väljare. Och i de mer utpräglade arbetarområdena är stödet stort, nästan överallt större än stödet för stalinistpartiet KKE.
Så vad är förklaringen? De mer objektiva faktorerna spelar sannolikt en roll: Många medborgare ser helt enkelt ingen väg ut ur krisen och de dagliga svårigheterna utan ett ifrågasättande av besparingar och nyliberalism.
Syriza erbjuder just ett sådant ifrågasättande, utan att gräva ner sig i sympatier till Kina eller mossigt stöd till diktatorer à la KKE. Det enda större partiet på vänsterkanten som skulle kunna fungera som jämförelse är Vänsterpartiet de gröna på Island. Ett parti som tvärtemot trenden trots allt har satsat på välfärd, höjd a-kassa, bättre pensionsvillkor och beskattning av höginkomsttagare.

Syriza skiljer sig nämligen från andra betydelsefulla vänsterpartier i Europa. Till skillnad från SP i Holland har man inte backat ordentligt i opinionen. Till skillnad från Akel i Cypern så regerar man inte genom åtstramningar med strejker och arbetarprotester som följd. Till skillnad från Enhedslisten i Danmark är man inte stödparti åt budgetar som faktiskt är värre än de borgerligas.
En avgörande skillnad är också den livaktiga vänstern inom partiet, som inte tycker att partiledarens flört med Brasiliens kapitalism är någon höjdare. Denna interna opposition sätter socialismen på dagordningen, och med tanke på att partiet nu är Greklands största inger det hopp.
Det finns för första gången på länge ett ”möjligheternas öppna fönster” för en politik som skulle kunna göra mer än att bara fördela vinster. Som kanske kan bidra till ett realistiskt, välfungerande, demokratiskt och värdigt alternativ till kapitalismen.