Okej, nu har Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven inte bara fullt ut satt ned foten i frågan om vinster i välfärden (för), utan också på kort tid kallat Rut-avdraget för en ”frihets- och välfärdsreform” och gått med på ett femte jobbskatteavdrag, innan det ens har presenterats av den borgerliga regeringen. Lägg därtill att hans defintion av ”vanlig löntagare” som någon med en månadslön på 60 000 kronor, och att denna någon ska slippa skattehöjningar, så blir det på allvar svårt också för den insatta väljaren att skilja på regering och opposition.
Frågan om regeringsmedverkan kan vara knepig för ett vänsterparti, det visar erfarenheter över hela Europa. Man kan inte på förhand säga varken ja eller nej till regeringsdeltagande, utgångspunkten för ett vänsterdeltagande måste utgå från skapandet av tydliga avtryck i politiken.

Men en sak är säker. På en allmänborgergerlig plattform utan tillstymmelse till socialdemokratisk politik kan inget vänsterparti delta utan att tappa sig själv fullständigt. Se till exempel på hur vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark nu vrider sig i konvulsioner, både internt och i opinionsmätningarna, på grund av sitt regeringsdeltagande i en ”centervänster”-regering, på en i allt väsentligt borgerlig ekonomisk plattform. Se på hur Rifondazione Comunista i Italien störtdök efter att dåvarande populäre ledaren Fausto Bertinotti sålde ut partiets motstånd mot den nyliberala ekonomiska politiken för en talmansposition i parlamentet. Nu för tiden är partiet närmast utraderat ur Italiens politik.
Dags för en skarpare profil alltså, också mot det största oppositionspartiet. Det räcker inte med att hacka på Miljöpartiet för deras dåliga uppgörelse med regeringen om flyktingpolitken. Vänsterpartiet bör också ge tydliga signaler till Stefan Löfven om att han inte kan räkna med stöd, oavsett hur man behandlas eller vilken politik som ska föras.
Det rödgröna samarbetet är stendött, ensidigt uppsagt av Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Uttalanden i ett flertal intervuer tyder på att de båda planerar att stänga Vänsterpartiet ute från både utspel innan valet och ministerposter vid en seger. Det är en situation som Vänsterpartiet måste agera utifrån, vare sig man tycker om den eller ej.

Ingen gillar ett parti som agerar dörrmatta. Och besväras socialdemokratin av Vänsterpartiets stöd efter valet 2014 ska de inte behöva be om att slippa det fler gånger. I stället borde svaret bli: ”fortsätt med den här politiken så kan problemet lätt ordnas! Berätta också vem ni ska regera med istället!”
Men vänstern inom socialdemokratin då, invänder någon. Ska den lämnas i sticket? Alls inte. Den genomför just nu en furiös och offentlig kampanj för att få till ett anständigt beslut i frågan om vinst i välfärden på S-kongressen i Göteborg i vår. För dens skull är det snarare bra att väljarna förstår att Vänsterpartiet inte är ett parti som accepterar vad som helst för att slippa en alliansregering, det kan skapa viktigt tryck på S-ledningen.

Också opinionsmässigt är ovanstående en framgångsväg för Vänsterpartiet. För att väljarna ska gå vänsterut räcker det inte med att S flyttar åt höger, V måste uppfattas som ett tydligt alternativ som också kritiserar den politiska utvecklingen.
En tuffare position gör inte Vänsterpartiet irrelevant som många tror, tvärtom sätter det vänstern i centrum för många intressanta diskussioner. En tuffare ton nu omöjliggör heller inte samarbete senare. Tvärtom skapar det förutsättningar för att kunna få igenom något matnyttigt i kompromisser vid en valseger.