Vi lever i torgens årtionde: Tahrir, Syntagma, Taksim, Zuccotti Park… Just när det påstods att torget spelat ut sin roll som scen för samhällets stora omvälvningar visar sig torgen vara mycket mer än bara en scen: torgen träder fram som demokratins grundläggande materia, demokratins säkerhetssele, dess lås. Torget är allt när det väl gäller och torget är fortfarande världens mest kraftfulla sociala medium. På torget kan vi inte längre övervakas som på Facebook eller hållas splittrade i påhittade motsättningar. Genom torget kan vi se varandra utan att först bli ”friends”. Se varandra inte som personliga varumärken utan som svaga kroppar. Se att vi är lika utsatta, alla. Och förenas kring grundläggande, enkla och självklara krav. Bli farliga, mäktiga. Bli en kraft. På torgen kan det byggas upp rörelsepotentialer som blir till tsunamivågor som skvalpar över och sköljer genom staden hela vägen upp till de palatstrappor som nyss tycktes ointagliga. Vad vore en värld av städer utan torg? Det vore som en demokrati utan röster. Det är den sortens ”demokrati” som den ”Europeiska unionens” styrande teknokrater föredrar. En ljummen, håglös och sönderfallande demokrati där vi blandar ihop politisk makt med möjligheten att välja bland 100 privata vårdcentraler.
Torgens årtionde
