I somras skrev personal från en öppenvårdsmottagning inom psykiatrins område om ersättningssystemens baksida på DN:s debattsida (13/6-2013). De är djupt bekymrade över konsekvenserna för kvaliteten på den vård de vill och förväntas ge till sina patienter. Till exempel ger gruppverksamhet så pass lite betalt att de tvingas arbeta med väldigt många deltagare i varje grupp, vilket gör verksamheten mer eller mindre meningslös. De beskriver också att de inte har någon ersättning alls för kontakt med deras psykospatienters närstående, vilket sannolikt resulterar i att de avstår från den så viktiga kontakten med dem.

I somras gick en vän till mig till vårdscentralen. Hon hade haft ett fästingbett och hade dessutom haft huvudvärk och känt sig mycket trött en längre tid. När hon får träffa läkaren på vårdscentralen måste hon dock välja. I borgarnas Stockholm får en nämligen bara besvära vården med ett besvär åt gången. Hon funderade och bestämde sig för att fästingbettet nog var viktigast. Läkaren tittade på det och sa att det inte såg ut som att det var någon fara. Läkaren registrerar besöket. Kort och koncist och det uppfyller sannolikt mallen för hur ett kostnadseffektivt vårdbesök ska gå till. Historien slutar ju tyvärr inte här. Min väns trötthet och huvudvärk ger inte med sig och hon tar sig så småningom till akuten på ett sjukhus på en annan ort. Där konstaterar de att hon har borrelia. Ett vanligt symptom på borrelia är just huvudvärk och trötthet.
För ungefär två år sedan var jag själv på vårdcentralen. Jag hade gått med kliande, svullna och variga ögon en längre tid och hade dessutom kliande och variga sår i hårbottnen. Eftersom jag också bor i den borgerliga huvudstaden blev jag också tillsagd, mycket barskt vill jag tillägga, att välja besvär. Folk ska inte springa här och samla på sig olika krämpor, var ungefär det läkaren sa till mig. Han pekade på det överfulla väntrummet och sa att det var många han skulle hinna med. Jag frågade om han på allvar menade att jag bara skulle prata om ett ”besvär” och hur jag skulle göra med mitt andra. Jag skulle komma tillbaka nästa dag med det andra besväret var svaret. Jag valde ögonen och fick en ögonsalva mot ögoninfektion utskriven. Inte heller min historia slutar här. Jag behandlade ögonen med salvan, men det blev aldrig bra. Ögonen fortsatte att vara variga och svullna och såren i hårbottnen hade jag ju inte fått någon behandling för. Efter ungefär ett halvår googlade jag på en specialistmottagnings hemsida och inser då att jag har ögonlocksinflammation.  Problem med hårbotten uppstår tydligen ganska ofta i samband med det. Ögonlocksinflammation botas genom att man baddar ögonen med kokt, varmt vatten samt att man smörjer ögonlocken med fet salva (jag använde sonens babysalva). Behandlingen tog ett par veckor sedan var jag symtomfri. Hade jag fått prata om båda dessa ”besvär” hade läkaren förhoppningsvis kunnat ställa en korrekt diagnos. Men så fungerar inte vården i den borgerliga huvudstaden. Det är i ärlighetens namn så urbota dumt.
Förutom att en massa människor blir utan vård, får fel diagnoser och behandlingar och dessutom känner sig kränkta och illa behandlade så tror jag att effekten blir att vi tappar förtroendet för den offentliga vården. Och i det sammanhanget är det oväsentligt vem som de facto driver vårdcentralen just där du bor. Vi ser vårdcentralar som en del av den offentliga vården. Det är inte så konstigt att vi i allt större utsträckning vänder oss till sjukhusens akutmottagningar med besvär som inte alls är akuta. På vårdcentralen vill de ju inte ha oss.