Streber
Stig Dagerman.
Bearbetning: Olle Jansson
och Ninna Tersman.
Regi: Olle Jansson.
Den 5 oktober i år skulle Stig Dagerman ha fyllt 90 år. Jubileet uppmärksammas med en samproduktion mellan Riksteatern och Dramaten genom en uppsättning av Stig Dagermans andra drama Streber från 1948.
Stig Dagerman hade 1947 gjort en bejublad debut med dramat Den dödsdömde, i regi av Alf Sjöberg som gärna uppmuntrade unga författare. Stig Dagerman hade vid denna tid gett ut romanerna Ormen och De dömdas ö. Premiären av Den dödsdömde blev en sensation, framgången var odiskutabel. Sverige hade fått en ny, betydande dramatiker.
Även Streber var från början avsedd för Dramaten men kom att komma i skymundan för Skuggan av Mart, också den skriven av Stig Dagerman, som fick sin urpremiär på Lilla scenen den 10 september 1948, med bland andra Per Oscarsson och Tora Teje i rollerna. Streber köptes in av Folkparkerna och fick sin urpremiär i Bengt Ekeroths regi på Bioteatern i Malmö med en ensemble från Malmö Stadsteater. Den turnerade sedan landet runt och togs väl emot av kritiken.
Streber sägs ha en verklighetsbakgrund och utspelar sig på en bilverkstad, som fyra kamrater har gått samman om. Kritikern Karl Björkman skrev: ”Denna värld har i Dagerman funnit en iakttagare med känsliga luktnerver; han får verkligen doften i verkstaden att sticka oss i näsan med dess stank av sotblandad olja, inpyrda överdragskläder och wc-dörren på glänt.”
Liksom de fyra kamraterna i Stig Dagermans pjäs var hans far var inblandad i ett likartat experiment, där en grupp arbetskamrater tillsammans startade ett företag för att med likalönsprincip och rättvisa villkor visa på socialismens möjligheter i en kapitalistisk omvärld. Ormen i det socialistiska paradiset heter Blom, en man som inser att det finns pengar att tjäna. Han manövrerar och fifflar så att firman plötsligt är konkursmässig trots kamraternas slit. Verkstaden utsätts för egendomliga sabotage och hårdföra krav av leverantörer, men Blom har en lösning. Man säljer verkstaden till den marknadsledande konkurrenten, själv blir han utnämnd till föreståndare.
Streber är till formen en klassisk moralitet, ett slags modern tillämpning av det franskklassiska dramat i Molières tappning, där Blom axlar en tartuffesk mantel, han hycklar idealism men tänker enbart på egen vinning. Han sår split mellan kamraterna, ljuger om firmans räkenskaper, förför sin kamrat Pelles unga dotter genom att bjuda henne på lyxkrogar och presenter samt gör henne till ett redskap för sina intriger.
På scenen dominerar ledljus och metall, en högeffektiv scenografi av stål och belysningsramper, signerad scenografkollektivet SUTODA som placerar pjäsen i nutid. Det 40-tal som pjäsen handlar om med hänvisningar till metallarbetarstrejk och ransoneringar får sin tidsfärg framför allt i Nina Sandströms kostymer och det mustiga och färgrika språket.
När den 24-årige syndikalisten Stig Dagerman skrev Streber var den en kritik från vänster av en socialdemokrati som han såg som klavbunden och i ideologiskt hänseende oskadliggjord av kapitalet i samförståndspolitikens namn. 2013 då diskussion om grundläggande politiska idéer är en bristvara, blir pjäsen mera ett drama om svek och ekonomisk vinning, en fråga om personlig moral kontra ideal. En nog så viktig tolkning när högervindarna blåser snålt och det mesta verkar handla om hårdför realpolitik och frågor om klasstillhörighet och solidaritet verkar avvisas som pinsamma eller till och med obsoleta.
Streber i Olle Janssons tappning är en högst njutbar teaterupplevelse, inte minst tack vare Mattias Silvells reptilliknande gestaltning av klättraren och förrädaren Blom liksom Nina Fex som gestaltar de båda slitna och desillusionerade arbetarhustrurna Nilsson och Blom. Ensemblen är underbart samspelt och till slut kokar allt ner i budskapet: Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?
