Det har sagts så många gånger i den svenska politiska debatten att det blivit till en sanning. ”Ingen kan vinna ett val på höjda skatter”. Den svenska politiska journalistiken och debatten behandlar också nästan inget så hårt som ett förslag om inkomstskattehöjning. Inte ens ofinansierade reformförslag möts av en så stenhård kanonad av frågor som en skattehöjning. Vadå, ska ni höja skatten? Ridå. Så har det sett ut ett tag nu.

Socialdemokraterna har dragit en slutsats av detta. De vägrar, och vägrade också under Juholts tid, att gå till val på några som helst höjda inkomstskatter. Den nya ledningen har dragit det så långt att de i förväg redovisar att de inte ens kommer att höja de skatter som alliansen ännu inte har hunnit eller lyckats sänka. Och vad som än händer i detta val, en regering som höjer någon inkomstskatt lär vi inte få se i september 2014.
Men någon måste påpeka det uppenbara. Alla de tusenlappar som regeringen Reinfeldt har sänkt skatterna med har också tagits någonstans ifrån. De har tagits från de kommunala budgetar där personen som får sänkt skatt bor. Det är pengar som skulle ha gått till vård, skola och omsorg men som nu inte kommer att göra det. Och om logiken får fortsätta kommer de inte att göra det i framtiden heller.

Som högst hade Sverige en skattekvot (kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP, det som Skattebetalarnas förening kallar ”skattetryck”) på 51,5 år 2000. Sedan dess har den i olika omgångar, inte bara av borgerliga regeringar, sänkts till 44 procent. Daniel Suhonen, från fackliga tankesmedjan Katalys, frågade sig i förra veckan i en intervju i SVT:s Rakt på om oppositionen vill följa med ända ned till Moderaternas mål, med en skattekvot på 40 procent. Det är ingen liten skillnad mellan 51,5 procent och 40 procent.
Det är enorma summor pengar som flyttas från offentlig välfärdskonsumtion till mellanskiktens städhjälp och nya kök. Katalys kommer i nästa vecka släppa en rapport ”Hälften kvar och hela framtiden” om vad samhället skulle kunna göra om Sverige återgick till en skattekvot på 50 procent. Det blir ­ mycket intressant att se hur den kommer att tas emot.
Regeringen Reinfeldt har i och med de nu planerade sänkningarna sänkt skatten med sammanlagt 140 miljarder kronor, mer än det som den så kritiserade före detta moderatledaren Bo Lundgren föreslog på sin tid. Sänkningarna görs av staten men känns i kommunerna.

Enligt opinionsundersökningar säger sig allt fler kunna tänka sig högre skatter om det går till viktiga saker som skola, vård och omsorg. Hittills har det ansetts omöjligt att göra politik av denna samhällssyn. Visst är frågan svår att sälja in och det är en stor risk att en valrörelse för massiva skattehöjningar skulle leda till förlust. Men på sikt måste de som vill se ett Sverige där det återigen finns resurser i den offentliga sektorn prestera ett förslag på en skattepolitik som inte är en blåkopia av åtta års allianspolitik. Ett långsiktigt opinionsarbete krävs, där skatten sätts i samband med utgifterna för den ­offentliga sektorn. Kanske kan man börja med att gå till sig själv och säga det rakt ut till regeringen: Ta tillbaka min tusenlapp, så länge som det inte finns värdig skola, vård och omsorg i Sverige vill jag inte ha den.