Sex timmars arbetsdag kommer ta större plats i Vänsterpartiets valrörelse än vad partistyrelsen hade föreslagit från början. Det var ett av besluten på V:s kongress i helgen.
Annars kom en av de större debatterna kring riksdagsuttalandet att kretsa kring ord och begrepp. Skulle Vänsterpartiets politik betecknas som ”omtanke” eller som ”solidaritet”? Är det ”girighet” eller ”vinstintresse” som styr när skattepengar försvinner till Caymanöarna? Det kan ses som ett lyxproblem för ett parti som är ganska enat, men också som ett uttryck för oro bland en del vänsterpartister över att partiet håller på att bli vad man uppfattar som alltför ”PR-aktigt” och utslätat. Kongressen gav också partistyrelsen bakläxa när det gäller ändringsförslag av stadgarna som bland annat skulle ha inneburit längre mandatperioder i partistyrelsen och minskade möjligheter att fritt skriva motioner till kongresser. Det senare var nog dessutom ett klokt beslut av kongressledamöterna.

Men debatter och mindre bakslag för partiledningen är inget ovanligt på en Vänsterpartikongress. Motsättningarna har varit större på tidigare kongresser. Överlag får stämningen på Munchenbryggeriet i Stockholm i helgen beskrivas som god och med en anda av självförtroende och framtidstro. Troligen spelar framgångarna för Vänsterpartiet det senaste året in. För sett till opinionssiffror, medlemsantal och det utrymme partiet får i debatten finns det få skäl till oro. Det går bra för Vänsterpartiet. Riktigt bra till och med. Medlemsantalet är det högsta på tio år. Opinionssiffrorna pekar uppåt. Få har nog missat att Dagens Industris ledarsida utnämnt partiet till en av de viktigaste opinionsbildarna i debatten om vinster i välfärden och förordade att näringslivet bör inleda en dialog med partiets ledning. Mot bakgrund till det är det inte konstigt att Vänsterpartiet vill satsa på vinstförbud i välfärden som den stora valfrågan. Här finns det inte heller någon oenighet i partiet. Debatten på kongressen har snarare handlat om taktiska avväganden och om vinsterna ska vara den enda stora frågan i valuttalandet. Vänsterpartiet, som tidigare fått kritik för att inte förknippas tillräckligt tydligt med någon fråga, får nu finna sig i att bli kritiserade för att vara ett ”enfrågeparti” i media. Det kan tyckas lite orättvist och ologiskt.

Kongressen avslutades med tal av Jonas Sjöstedt. Liksom inledningstalet var det ett starkt retoriskt tal, men med större allvar och färre elakroliga oneliners. En stor del av talet ägnades åt Sverigedemokraterna, det var också den starkaste delen. Sjöstedt lyckades med något som inte alla vänsterdebattörer lyckats med fullt ut: Att både vara kompromisslöst tydlig med att SD:s rasism aldrig kan accepteras och samtidigt koppla rasismens framväxt till social dumpning och ett otryggare samhälle – och dessutom visa på hur SD:s politik splittrar och gynnar högern. ”Om Matti skyller på Mohammed och Jessika vägrar att tala med José vid fikabordet – ja då vinner chefen”.
Sjöstedts beskrivning av Jimmie Åkesson som en före detta ungmoderat som studerat statsvetenskap och ”aldrig haft ett riktigt jobb” sårade SD-ledaren så till den grad att han twittrade ut att ”Sjöstedt alltmer låter som den extremist han är”. Själv kommer jag att förbereda med popcorn inför kommande partiledardebatter och nya pulvriseringar.