Under senare år har vi fått krisrapporter från flera delar av det som vi kan sammanfatta som välfärdssektorn. Det handlar om verksamheter som drivs i såväl privat som offentlig regi. Det som förenar dem är att de finansieras av offentliga resurser och de domineras av kvinnlig arbetskraft. Det handlar om äldreomsorgen, sjukvården och socialtjänsten. Under 2013 satte till exempel barnmorskorna ned foten och sa nej, det räcker nu. Det går inte att utföra det arbete som barnmorskorna har utbildat sig för under rådande villkor. Barnmorskeupproret är kanske extra viktigt eftersom det så tydligt visar att det inte längre handlar om neddragningar för de fattigaste och de svagaste (för vilka det alltid går att tänka att de nog får skylla sig själva lite grand ändå). Det handlar inte om brister i äldreomsorgen som alla som inte har en äldre anhörig inte behöver se och tänka på. Det handlar om det mest fundamentala i vårt samhälle: födelsen av våra barn. När ett välfärdssamhälle – ett välfärdssamhälle som till råga på allt skryter om att vara världens mest jämställda land – inte längre kan erbjuda säker förlossningsvård, då är frågan vad vår välfärd och vår jämställdhet egentligen består av?
Dessa välfärdsarbetare drivs också av en stark önskan om att göra någonting gott för människor. Idealiteten har sannolikt bidragit till att dessa kvinnor ligger efter i löneutveckling, att de har accepterar orimliga arbetsvillkor och att de tigit om brister under många år. Det finns dock flera signaler om att den tiden förhoppningsvis är förbi.
Socialsekreterare är också en yrkeskår där majoriteten är kvinnor och där lönerna är förhållandevis låga. Precis som för till exempel sjuksköterskor. Tre-fyra år av högskolestudier ger helt enkelt inte samma utdelning som om du hade läst ekonomi eller teknik. Nätverk som till exempel Nu bryter vi tystnaden gör en heroisk insats för att lyfta debatten. Under 2012 genomförde socialsekreterare och behandlingspersonal manifestationer på flera håll i Sverige, bland annat i Göteborg. Politiker från S, V och MP i Göteborg krävde att en utredning om socialtjänsten i Göteborg skulle inrättas. Förra veckan släpptes slutrapporten som har den föga upphetsande titeln Struktur och arbetssätt inom socialtjänsten. Rapporten innehåller en bra forskningsöversikt över studier som gjorts, både lokalt i Göteborg och nationellt. Den innehåller också en del viktiga problemformuleringar. Bland annat konstateras att personal inom den sociala barnavården i Göteborg till stora delar består av nyutexaminerade kvinnor under 35 år som har liten erfarenhet av myndighetsutövning. Man har problem att behålla såväl personal som chefer, vilket leder till ständiga rekryteringsprocesser och inskolning av nyanställd – och oerfaren – personal. Någon form av traineeprogram verkar vara lösningen. Det är givetvis både rimligt och viktigt att nyexaminerade socialarbetare skolas in i arbetet. Man behöver få lära av erfarna kollegor och sannolikt är man aldrig ”fullärd” som socialsekreterare, eftersom samhället också ständigt förändras. Vi behöver dock inte en utveckling där examinerade socionomer ska gå ett par år som trainees eller lärlingar utan riktig lön. En socionomutbildning är i dag 3,5 år. Ett rimligt krav på utbildningens kvalitet är att du kan få en riktig anställning när du är färdig. Att du behöver få gå bredvid i början och ständigt vidareutbilda dig är en annan sak. Det ska ingå i arbetsvillkoren.
Det behövs genomlysningar över de konkreta arbetsvillkoren inom flera delar av välfärdssektorn för att det ska kunna formuleras politiska krav och organiseras motstånd mot utvecklingen. Kanske kan Göteborgsrapporten fungera som någon sorts startskott. Och förhoppningsvis kan framtida genomlysningar också inkludera mottagarnas, brukarnas och klienternas röster.
