När man läser Expressens reportage om flygvärdinnornas arbetssituation på flygbolaget Qatar Airways slås man av två saker. Det första är att arbetsvillkoren är helt absurda. När du skriver på ett anställningsavtal förbinder du dig att vara singel, be om lov om du ska gifta dig, inte lämna personalbostaden efter vissa klockslag. Dessutom har arbetsgivaren i Qatar stort inflytande över möjligheten till in- och utresor i landet för sina anställda. Det andra som slår en är att reportaget handlar om svenska unga kvinnor som tackat ja till att arbeta under de här förhållandena. Att kvinnor i fattiga länder gör det är inte lika förvånande. Men svenska kvinnor?

Men vid närmare eftertanke så är det kanske inte så väldigt förvånande ändå. Det finns givetvis gradskillnader, men vi har under de senare åren sett flera omskakande reportage från svenska arbetsgivare som utnyttjar i synnerhet unga människor urskillningslöst. Avslöjandena har gällt telekombranschen där ungdomar tvingats jobba till mycket låga löner, omänskliga scheman och med uttalade hot från chefer. Samma sak har gällt avslöjanden om utnyttjande av unga anställda på restauranger som Mc Donalds och Jensens bøfhus.

I många fall har ungdomarna vittnat om närmast sektliknande situationer där de successivt har flyttat sina egna gränser för vad som är rimligt och vad som inte är okej. Liknande berättelser finns i reportaget om flygvärdinnorna i Qatar. Man anpassar sig för att tillfredsställa företagets önskemål och behov och man tappar bort sig själv på vägen.

I programmet Världens bästa skitskola som sändes i slutet av 2011, visades en autentiskt rekryteringsprocess för livsmedelskedjan Coop. Under Idol-liknande uttagningsformer fick unga människor strida om ett par åtråvärda tjänster som kassabiträden. Individuellt och i grupp skulle de intervjuas och framföra rollspel. Efterhand sållades de som inte höll måttet bort och till slut återstod bara de lyckliga vinnarna. På sant Idol-manér gräts det en hel del. Inte minst vinnarna (de som fick tjänsterna) grät en hel del. För de allra flesta vuxna personer i Sverige framstår det här som fullständigt barockt och något vi aldrig skulle finna oss i. Det som är oroväckande är att för åtminstone delar av de yngre generationerna är det här inte fullt så oacceptabelt. Mot bakgrund mot detta – idoluttagningen inför kassabiträdestjänsterna på Coop, framstår flygvärdinnorna på Qatar Airways som lika märkliga.

Om människor vill ta anställning utomlands och är beredda att acceptera slavliknande villkor bör de givetvis ha rätt att göra det. Men arbetsgivare i Sverige har vi en möjlighet att ställa krav på och det bör vi också göra. Frågan är bara vad vi ska säga till Nisse, Aminah och Soad som verkligen behöver ett jobb och det som finns är det där jobbet som oseriös mobiltelefonsförsäljare eller på Jensens bøfhus. A-kassa har de ju inte rätt till om de aldrig haft ett jobb tidigare, så valmöjligheterna är inte så stora. Får de jobbet som kassabiträde på Coop så kanske det inte är hela världen om vägen dit är förnedrande och bisarr. Fast det är ju just det att det på ett sätt ”är hela världen” eftersom vi sakta med säkert flyttar fram gränserna för vad som är acceptabelt och inte. För oss själva och för samhället.

Arbetslinjen är ett svenskt honnörsord. Man kan ju ha olika uppfattningar om vad det ska betyda och innehålla. Kanske är det dags att byta ut det mot någonting annat. Anständighet till exempel.