Alla klutar sätts nu till för att förhindra att Vänsterpartiet stoppar välfärdsvinsterna efter höstens val. Det finns en anpassningsfront (Moderaternas och Folkpartiets retorik), det finns en mjuk förhandlingsfront (välfärdskapitalets samtal med LO) – och det finns en angreppsfront mot Jonas Sjöstedt. (Strålkastarljuset får inte hamna på den breda opinion vänsterledaren företräder. Därför det personliga tilltalet, som om idén om ett vinstförbud uppstått i Sjöstedts huvud.)
Det senare frontavsnittet har Annie Lööf tagit hand om: ”ägartalibanen” Jonas Sjöstedt är ”patologiskt” besatt av sitt motstånd mot vinster, han är ”välfärdens fiende nummer ett”. Välfärdsföretagen själva fyller på med attacker som att Sjöstedts ”välfärdspopulism” är av samma skrot och korn som Sverigedemokraternas invandringshat (fyra vårdföretagare i Dagens Samhälle 30/1).
En tydlig sidostrategi är att göra det manschauvinistiskt att vara emot vinster i välfärden. Jonas Sjöstedt är en ”feministbluff” som ”lägger en död hand på jämställdheten i Sverige” när han vill ta bort utkomstmöjligheterna för tusentals kvinnliga företagare och anställda (Annie Lööf i Almedalen). Ja, bara det att ifrågasätta vinstuttagen är att påstå att kvinnorna i välfärden gör ett dåligt jobb (Lööf i Aftonbadet 10/1). Det sista är förstås bisarrt, men följer en konsekvent borgerlig argumentation: om man är kritisk mot ”skitjobb” föraktar man dem som har dem. Om man är kritisk mot Anders Borgs finanspolitik svartmålar man Sverige. Och om man vill använda varje skattekrona till välfärden säger man att de anställdas nuvarande arbete inte duger.
Att säga att Sjöstedt önskar bort anställda blir förstås märkligt när ett av hans centrala argument är att de försvunna skattepengarna hade kunnat finansiera tiotusentals jobb. Och i synnerhet när repliken kommer från en företrädare för ett parti som vill att ”staten bör vara så liten som möjligt” och är ansvarigt för att vi har 300 000 färre välfärdsarbetare idag jämfört med för 25 år sedan (förlorade på grund av att sysselsättningsandelen har pressats ned).
Både internationella studier (Meagher/Szebehely 2013) och svenska data visar att privata företag genomgående har sämre bemanning och fler tidsbegränsade anställningar. Det är därför företagen själva helst viftar med sina ”kundundersökningar”: ett positivt omdöme från den som inte vet något om alternativen är lättare att få fram. Situationen för de anställda blir också en blind fläck för de politiska partier som säger att ”kvaliteten” är viktigare än driftsformen. Kvaliteten upprätthålls ju ofta hyggligt – men då till priset av anställda som pressar sig till det yttersta för att inte brukarna ska bli lidande.
Och varför vill då Jonas Sjöstedt stoppa just kvinnors företagande? Nja, en avhandling som nyligen lades fram vid Linköpings universitet (”Strukturerna och företagandet”, Birgitta Sköld) visar att män är överrepresenterade som företagare även inom välfärdssektorn. Och det har blivit sämre ju mer välfärden har börjat domineras av större och färre företag. Avhandlingen konstaterar att ”trots att den här studien visar att kvinnor i antal har ökat sitt företagande, så har underrepresentationen av kvinnor, givet deras andel av de sysselsatta, ökat i 10 av de 16 kvinnodominerade näringsgrenar som studerats. […] Konkurrensutsättning med upphandling leder enligt tidigare forskning ofta i praktiken till kontrakt med stora företag dominerade av män.” Det är logiskt: företagsägande är inte bara en spegling av verksamhetsområdets genus, utan har ett helt eget – ett manligt. Skenfeminismen tjänar som en god murbräcka för att ge välfärdsföretagandet ett gott rykte. Sedan tar storföretagen och männen över.
Allt medan välfärdens kvinnor funderar på om det verkligen spelar någon roll exakt vem som lever på deras arbete.
