På 90-talet var bostadspolitiken en av de viktigaste frågorna i delar av Sverige, inte minst i Stockholm. Bostadsbristen och höga hyror resulterade i krav på ökat byggande och billiga bostäder från vänster. Högern ville förvisso ha ökat byggande, men framförallt ville man ha marknadshyror och flytta makt från kommuner och boende till byggherrar och fastighetsägare. 20 år har gått och vi har fortfarande bostadsbrist – i samma delar av landet där bostadsbristen var ett faktum för 20 år sedan.
Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö (det vill säga näringslivets representanter) och Svenska Fastighetsägarna vill lyfta bostadspolitiken och har satt samman en bokriskommitté. I förra veckan presenterade de sin slutrapport. Kommitténs förslag kan sammanfattas i fyra punkter:
1. Marknadshyror – för innerstaden/populära områden och i nyproduktion
2. Nybyggnation – förenklade planregler och minskad makt för kommunerna
3 Återinförandet av en låg fastighetsskatt och slopad reavinstskatt
4. Slopa Hyresgästföreningens förhandlingsrätt
Det finns fortfarande en borgerlig idé om att bara vi låter fastighetsägarna bestämma hyrorna, åtminstone i de finare delarna av städerna, så kommer bostadskrisen mirakulöst lösa sig. Så är givetvis inte fallet. Även om man skulle vara anhängare av idén att innerstaden ska rensas klassmässigt så måste man inse att folk måste ha någonstans att flytta till om de där flyttkedjorna ska fungera. Och även om Bokriskommittén också lyfter fram nödvändigheten av nybyggnationen så blir det alltjämt avregleringen av hyrorna som hamnar i fokus.
Bokriskommittén pratar dock också lite grand om de som har det svårt på bostadsmarknaden och de som är värda att värna. Mindre bemedlade innerstadsbor ska få ett tillfälligt bostadsbidrag som kompensation för den 70-procentiga hyreshöjningen (därefter förväntas de väl ha avlidit av hög ålder eller så får de flytta helt enkelt). Framförallt är dock det ”ungdomar” som lyfts fram som de som har det svårt. Att bostadsbristen slår mot många unga människor som inte kan köpa en bostadsrätt och som inte har lång kötid är ett faktum. Men det är en ren förolämpning att prata om det utan att ha en klassanalys. Det är de ungdomar som inte kan få ekonomisk hjälp av sina föräldrar som har svårt. De som inte kan få låna till kontantinsatsen eller få en bostadsrätt när de vill flytta hemifrån. Inte alla ungdomar. Dilemmat är också att många av de ungdomar som inte har råd att köpa en bostadsrätt kommer inte att kunna göra det tjugo år senare heller. Och för alla de som av olika anledningar sorteras bort av giriga hyresvärdar kommer situationen inte bli bättre ju äldre de blir.
PM Nilsson, ledarskribent på Dagens Industri, var inbjuden att kommentera rapporten när den släpptes. Hans slutsats var att vi nog egentligen inte alls har någon kris. De flesta som har ett arbete får en bostad, menade han. De som har det svårare kommer få det mycket bättre efter regeringen bestämt att villaägare kan få bygga upp till 25 kvm på sin tomt och hyra ut som bostad. Han tyckte också att vi behöver mycket fler ganska dåliga lägenheter. I Tyskland kan man nämligen bo som en fattiglapp på svenskt 30-tal och vi behöver inte badrum klädda i guld. Jag tänker att det är bra att vi i Sverige har bestämt att alla människor ska ha en anständig bostad. Att vi inte tycker att fattiga människor ska frysa eller bo i misär. Och om herr Nilsson åker ut och tittar på badrummen i miljonprogramsområdena kan nog även han konstatera att de inte är klädda i guld.
Bokriskommittén vill ha en bred politisk uppgörelse om bostadspolitiken. Det är i och för sig klokt, men med diametralt olika utgångspunkter om vem politiken är till för kommer det att vara svårt att hitta breda uppgörelser. Sverige skulle kanske må bra av just en bred politisk uppgörelse om bostadspolitiken. En uppgörelse där vi kunde sätta andra värden än fastighetsägarnas vinst- och maktintressen i första rummet. Där de rikas behov av segregerade getton inte är vägledande. Men så länge det politiska klimatet ser ut som det gör i Sverige klarar vi oss nog bäst utan. Och i väntan på bättre politiker i riksdagen kan vi se till att de kommunala bostadsbolagen får bygga bra hyresrätter till rimliga priser.
