Vid receptionsdisken på Tidningarnas Telegrambyrå (TT), där jag sommarjobbade under den 22 juli för 3 år sedan, var overklighetskänslan påtaglig när bilderna från sönderbombade hus i regeringskvarteren i Oslo började rulla på alla skärmar framför mig. Telefonerna började ringa, journalisterna springa och när flasharna om en polisklädd man som sköt mot socialdemokratiska ungdomar kom, blev det svårt att andas. Den 22 juli är en dag av sorg. Men också en dag då behovet av organisering måste få stå i fokus.  

I Sverige har vi en arbetsmarknad på vilken utomeuropeiskt klingande namn och dess innehavare fortfarande diskrimineras. Hatbrotten mot kvinnor i slöja och romer ökar och bara det senaste året har det skett flera mordförsök på aktiva antirasister. Det politiska klimatet har trots vetskapen om och vittnesmålen från Utøya, hårdnat de senaste tre åren. 

Ett samhälle som vårt borde lärt sig mer. Debatten om rasism borde kommit längre och blivit mer lösningsinriktad, kunskaperna kring den miljö ur vilken terroristen Anders Behring Breivik borde vuxit. Men vi har inte kommit längre än såhär. Med en handlingsförlamad borgerlig regering, ett rasistiskt parti som har vågmästarroll och en förvisso växande men organisatoriskt svag antirasistisk rörelse kanske det inte är så konstigt?

Flammanskribenten Ali Esbati, som var en av dem som överlevde händelserna på Utøya, sa i en intervju med Flamman den 27 juli 2011 följande: ”Två saker är viktiga att komma ihåg för vänstern nu. Dels att se islamofobin som den främsta formen för den europeiska rasismen, men strategin kan inte bara vara antirasistisk. Vi måste bemöta rasismen, men det krävs också en stark arbetarrörelse med entusiasmerande och radikal politik.”

Arbetarrörelsen i bred bemärkelse har definitivt inte kommit dit än. I dag pratar man om islamofobi i högre utsträckning, men fortfarande lite. Konkreta förslag på något annat än anonymiserade jobbansökningar är svårt att hitta. I en tid av växande klassklyftor och en nedmonterad välfärd så behövs radikal politik. Men Sveriges socialdemokratiska parti agerar snarare experter på att säga så lite som möjligt om vilken politik man skulle föra  vid ett regeringsskifte – varken entusiasmerande eller radikalt. Vänsterpartiet har hittat en viktig fråga, men vad som kommer efter är svårt att veta? Sjöstedts tal under Almedalsveckan kändes lite trevande men det kan vara så att visionerna ligger runt hörnet.  

Trots frustrationen över samhällsklimatet här i Sverige, har vi valt en annan väg än Norge, som idag sitter med en regering som alltjämt bidrar till att islamofobin och konspirationsteorier om världsherravälden får ytterligare luft under vingarna. Låt oss hoppas att vänstern mäktar med att göra det avtrycket även under kommande år. 

Svaren på vad vi ska göra för att förändra denna svarta bild är många. Men organisering och demokratisering kommer vara något av det viktigaste. När människor erövrar makten över sina liv och därmed kommer närmare den beslutande makten växer insikten om att vi kan se oss själva i andra, att vi alla är människor. Hat och rädsla får aldrig bli en drivkraft.

22 juli är en dag som vi alltid ska minnas. Kanske som jag med en hård gråtklump i halsen, kanske med ilska och uppgivenhet. Vetskapen om hatet, våldet och döden som drabbade enskilda offer och i samma slag hela vårt samhälle, måste alltid leda till organisering – för människovärde och frihet. 

Vi sörjer er som kämpade före oss och lovar att alltid föra kampen vidare.