Snart kliver en ny kull 6-åringar in i skolans värld. Med ryggsäckar och nyinköpta pennskrin. Pirriga och förväntansfulla. Ivriga att lära och få nya vänner. Den där första dagen i skolan minns nog många hela livet. Det är ju där man ska lära sig matematik, läsning, samhällskunskap, språk, naturvetenskap och gymnastik. Men ska lära sig förstå alla sociala koder och försöka undvika att bli mobbad. Man ska prestera så att man får betyg som möjliggör att dörrar öppnas till arbete eller fortsatta studier. Det är en livsviktig värld som också är ganska tuff. Men allt det där vet de förväntansfulla 6-åringarna ganska lite om. Gudskelov.

Statistik från Stockholms kommun visar att 14 procent av eleverna som gick ut årskurs nio i år inte är behöriga att söka in på gymnasiet. De kan alltså inte komma in på gymnasiet och chanserna för en 15-åring att få ett jobb i dagens Sverige är ju som bekant ganska små. Folkpartiet och deras allianspartners har styrt skolan i Stockholm under i princip hela dessa niondeklassares skoltid. De har dessutom styrt skolpolitiken nationellt. Hur många ytterligare skolelever ska vi låta vara experimentverkstad för borgerligheten? Hur många av de där tindrande och förväntansfulla 6-åringarna ska vi offra för en skolpolitik som vi vet inte fungerar?

På moderaternas valhemsida står skolpolitiken med som en prioriterad fråga. De vill satsa pengar (bra, men satsningarna behöver framförallt komma från kommunerna så länge det är kommunerna som styr skolan). De vill minska lärarnas administration (bra, men herregud – vilka är det som har ändrat och ändrat igen och infört nya administrativa uppgifter?). Sedan finns såklart borgerlighetens nya universallösning med: skapa hierarkier. Genom de så kallade karriärstjänsterna ska några enstaka lärare på varje skola lyftas fram och få mer lön. På så sätt ska statusen i yrket höjas och lärare ska motiveras att bli bättre. Många av lärarna är skeptiska till reformen och det riskerar att skapa motsättningar inom lärarkåren, visar bl a en artikel i ETC (14/7). Istället borde man satsa på alla lärares kompetensutveckling och dessutom se till att det finns resurser i skolorna så att kloka lärare kan förverkliga de idéer de har. Lönetillägget som karriärtjänsten medför finansieras med statsanslag och har därmed en tydligt styrande funktion. Kommuner eller enskilda skolor som istället vill satsa på att lyfta hela lärarlaget blir utan extra resurser.

Skolan behöver också styras nationellt i vissa avseenden. Storleken på klasserna är ett sådant exempel. Det behövs ett tak för hur många tindrande sex-åringar skolorna får klämma in i ett klassrum och ge en enskild lärare ansvar för. Ett tak skulle tvinga skolorna att inte bara anställa fler lärare. På många håll är skolorna fulla och den enda rimliga lösningen är att bygga om eller bygga fler skolor. I min dotters klass är de 27 elever i ett klassrum som inte har luft nog för så många. Läraren säger åt oss på föräldramötet att vi måste läsa med våra barn för hon hinner inte läsa med alla. De är för många barn. En skola där läraren inte ens hinner läsa med alla 7–åringar…ja, då är det inte så konstigt att 14 procent av eleverna saknar behörighet till gymnasiet. Kanske borde vi till och med vara tacksamma eller förvånade över att de inte är fler. En skola där allt mer av ansvaret för lärandet flyttas ut från klassrummet och över på enskilda elever och deras föräldrar är också en skola där din klassbakgrund och dina föräldrar kommer att vara allt mer avgörande för vad du lär dig. Det är kanske en skola som den borgerliga alliansen vill ha. Men det är definitivt inte en skola som de där tindrande 6-åringarna förtjänar.