Terroristattackerna i USA den 11 september 2001 visade hur sårbara de moderna samhällena är. För att förhindra nya dåd behövs ett brett och globalt samarbete, som involverar underrättelsetjänst, informationsutbyte och insatser mot finansiärer. Denna globala mobilisering mot den internationella terrorismen får inte hindra oss från att samtidigt intensifiera insatserna för fred och försoning i regionala konflikter.
Den farligaste konflikthärden i dag är Mellanöstern. Misstron växer mellan folken. Krisen har skapat en situation som blir allt mer outhärdlig för båda sidor, och som blir allt svårare att vända. Samtidigt kan det finnas en möjlighet nu att agera internationellt för att lösa konflikten i Mellanöstern.
Grunden till konflikten i Mellanöstern är det faktum att två folk gör anspråk på samma stycke land. Båda har rätt att leva i fred och säkerhet, i erkända stater där. Det som måste till är en lösning som erkänner denna rätt för både israeler och palestinier. En sådan lösning kan bara nås genom förhandlingar.

Sverige har länge varit djupt engagerad i arbetet för fred i Mellanöstern, och strävat efter att bygga upp goda relationer med både palestinier och israeler, och försökt skapa förutsättningar för fördjupad samverkan mellan parterna. Grunden för Sveriges politik är folkrättens principer om rätt till självbestämmande, om förbud mot förvärv av territorium med våld, om fredlig lösning av konflikter, och om respekt för de mänskliga rättigheterna. Sverige stöder FN:s resolutioner och erkänner palestiniernas rätt att bilda en egen stat vid sidan av Israel, med säkra och erkända gränser för båda parter.
Efter kriget i Gaza ökar förhoppningarna om konstruktiva förhandlingar med bestående resultat.
Benjamin Netanyahu lovade att garantera det israeliska folket säkerhet. Men så har inte blivit fallet. I takt med att konflikten mellan Israel och palestinierna har förvärrats har tvärtom osäkerheten i Israel ökat. Israeliska stridsvagnar och attackhelikoptrar har allt oftare kommit till användning mot palestinier. Gång på gång har nya motiv för att uppskjuta kontakterna med palestinierna redovisats.
Situationen i Gazaremsan blir allt värre för varje dag som går utan reella förhandlingar, vilket innebär att hoppet om fred blir allt avlägsnare. För palestinierna leder avspärrningar och utegångsförbud till att rörelsefriheten inskränks och att en normal livsföring blir omöjlig. I de ockuperade områdena råder social misär och utsatthet. Hoppet om en framtid i mänsklig värdighet håller på att försvinna.
Det är uppenbart att det inte finns någon militär lösning på denna konflikt. Lösningen måste sökas i dialog och fredliga förhandlingar, med utgångspunkt från vad som åstadkommits tidigare. Även den amerikanska regeringen sätter nu press på både israeler och palestinier för att fredsprocessen skall kunna startas om.
Mot denna bakgrund är det hög tid att göra en nystart i fredsansträngningarna. Grunden är redan lagd genom etablerande av en palestinsk stat på Västbanken och i Gazaremsan, som har fått ett mycket brett stöd och som kan sättas i verket omedelbart.

Som ”dröm” har sionismen lyckats förflytta ett verkligt stort antal av världens judar till ”landet av mjölk och honung”, men som politisk doktrin måste den nu ställas inför fakta och uppmärksamheten måste riktas på det palestinska folkets nationella strävan och intressen – det folk vars rötter i detta land inte är en vision utan smärtsamt verkliga.
Och fastän revolutionärt våld från palestinierna och institutionellt våld från israelerna har fått freden att te sig hånfullt avlägsen de senaste åren, finns det vid en slutlig analys inget alternativ till ett erkännande av att en varaktig lösning på den palestinsk-israeliska konflikten inte kan skiljas från ett erkännande av palestiniernas obestridliga legitima rättigheter. Bara detta kan rätta till orättvisan, lindra den misär palestinierna fått utstå de gångna 66 åren och återupprätta tron på mänskligheten.
Det är ett empiriskt faktum att regeringsinnehavet mildrar sinnet på det mest oförsonliga ledare (möjligen med undantag av Benjamin Netanyahu), och fick palestinierna till slut den stat de med rätta kräver på Västbanken och Gazaremsan, så skulle de ha föga motiv att fortsätta den våldsspiral som krävt så många oskyldiga liv och lett till att så många hem splittrats.