Ett av argumenten i folkomröstningen om EU för 20 år sedan var att unionen var ett fredsprojekt. Men det har visat sig att den innehåller ett antal brister som har lett till nya oroligheter i Europa.
Det är nu 20 år sedan vi beslutade att gå med i EU (Europeiska unionen) med start den första januari 1995. Medlemskapet föregicks av en folkomröstning den 13 november 1994 där vi skulle ta ställning med ett ja eller nej till medlemskap till skillnad från andra länder som förvägrades rösträtten. I vissa fall där befolkningen röstade ”fel” så fick de göra om det tills det blev ett Ja till en EU-anslutning, som Frankrikes, Hollands och Irlands folk fick erfara.
För vår del avgjordes EU-valet med ett ja, om än med knapp marginal efter en mycket intensiv valkampanj där det satsades många miljoner för att övertyga oss om att vi måste gå med. Om vi inte gick med i EU så skulle vårt land inte ha några möjligheter inom den europeiska marknaden. Om vi ställde oss utanför så skulle Sverige falla ihop, allt enligt ja-sidans propaganda. Därtill sa man att EU var ett fredsprojekt för Europa som kunde härledas till kol och stålunionen mellan Frankrike och Tyskland. Sanningen är att EU har visat sig innehålla ett antal konstruktionsfel med brister som drabbat Europas länder och därmed har skapat utrymme för nya oroligheter.
Fram till den 1 november 1993 kallades EU för EG (Europeiska gemenskapen) men efter Maastrichtfördraget förvandlades EG till EU. Till saken hör att Sverige långt före EU-inträdet hade avtal med EES och EFTA (European Free Trade Association) som skapades 1960. Vilket betyder att vi redan hade affärer med samtliga länder i Europa och världen.
När vi gick med bestod EU av 12 nationer som under årens lopp utökats till 28 nationer i en federalistisk sammanslutning där nationerna fått avsäga sig den största delen av egna lagar och förordningar för att ersättas av nya. Nu styrs vi av EU-kommissionen, EU-domstolen, och Europaparlamentet där vår riksdag har utvecklats till ett ”transportkompani” då cirka 70 procent av vårt görande redan är beslutat i Bryssel eller Strasbourg. Som exempel, vid inträdet 1995 var EU-avgiften för vår del 10,9 miljarder kronor. För år 2014 har vi kommit upp till 37,5 miljarder kronor. som kan ökas med ny EU-skatt. För 2015 finns det ett budgetpropositionsförslag om att vi ska betala 40,2 miljarder kronor i årsavgift. Visserligen får vi tillbaka en knapp tredjedel i jordbruksstöd till de största jordägarna i landet vilket inte gynnar de som betalar notan. Sveriges invånare betalar nu cirka 4 000 kronor per person och år i EU-avgift, därtill tillkommer administrationskostnader med mera.
Dessa summor anser jag vara gigantiska med tanke på vad som bör göras på hemmaplan med infrastruktur, omsorg med mera. Med respekt för valresultatet 1994, nu börjar det ändå bli dags att ompröva vårt medlemskap i EU. En union som inte respekterar Europas befolkningar utan skyddar kapitalets frihet och gör miljontals människor arbetslösa, vilket i sin tur gör att klockan vrids tillbaka till något som mer liknar trettiotalet i Europa.
Vi måste nu verka för en omprövning av EU och arbeta för en demokratisering av Europa och övriga världen. Vi kan också tacka det svenska folket som 2003 röstade nej till en EMU-anslutning som visade sig gräva stora hål i den europeiska ekonomin med en gemensam valuta och ränta. Enligt min och kända ekonomers mening är det ett misslyckande att med olika länders förutsättningar och produktion sammanföra ekonomin och valutan som nu blivit fallet inom EU och EMU.
