2014 blev ett händelserikt år i svensk politik, så också för Vänsterpartiet. Det började förhållandevis bra med en kongress som slog fast den inslagna linjen med fokus på vinster i välfärden och med en samhällsdebatt där frågan fortfarande stod i fokus. Opinionssiffrorna var ännu hyggliga, runt sju procent i många mätningar, och det såg ut som att Vänsterpartiet skulle göra ett rätt starkt val. Men lyftet uteblev, både i EU-parlamentsvalet och i riksdagsvalet, och det är dags att utvärdera varför.
Kongress
Året startade med den 40:e kongressen där partiordföranden Jonas Sjöstedt bekräftades som partiledare och där linjen med hård profilering på vinster i välfärden än en gång slogs fast. Det var ett parti med stark framåtanda som samlades. Med tusentals nya medlemmar i ryggen skulle det nu gå till två val på ett år, där det första helst skulle ge ett mandat till i EU-parlamentet och där det andra skulle leda till ett förstärkt parti som med framgångar skulle tvinga fram förändringar i svensk lagstiftning om vinster i välfärden och helst ge en plats i Stefan Löfvens regering.
Fokuseringen på vinster i välfärden var så stark att Vänsterpartiet till och med lät EU-parlamentsvalet i maj handla om det. Det var en pedagogisk övning som inte föll väl ut, väljarna förstod inte på vilket sätt de frågorna hörde ihop.
EU-parlamentsval
Överhuvudtaget visade resultatet i EU-valet, 6,3 procent (+ 0,65), bristerna i Vänsterpartiets nuvarande EU-linje, som enkelt kan beskrivas som varken hackat eller malet. Företrädarna hade själva svårt att i debatten förklara varför Vänsterpartiet röstar för ökad överstatlighet i vissa frågor (miljö och sociala) men inte i andra (till exempel aborträtt och sexköp). Flera gånger verkade företrädarna inte ens själva tro på linjens riktighet.
Det är lätt att förstå dem. EU-linjen ”utträde ja, men bara på lång sikt och fram till dess nej till överstatlighet men med stora undantag” är så komplicerad att förklara att den har förvandlat partiets kanske starkaste fråga till en av de svagaste.
EU-frågan är också märkligt frånvarande i debatten om vänsterns framtid och nära historia. Har alla glömt hur viktig den var för vänstern i början av 1990-talet? Jag minns att den i både ungdomsförbund och partiföreningar bildade stommen i den makalösa uppryckning som Vänsterpartiet uppvisade, från att vara utdömt som historiskt irrelevant på grund av murens fall till de nästan 16 procent som röstade på partiet i EU-parlamentsvalet 1999.
Trots att opinionen var starkt för ett EU-medlemskap gav vi inte upp. Var och varannan internutbildning handlade om EU, vi kunde till slut beslutsprocessen i EU bättre än de ledande politikerna i landet. Vi tjatade om frågan var vi än befann oss och vi drog stora växlar på den. Vi menade att EU var i grunden ett odemokratiskt och elitistiskt politiskt system och att det lagstiftade ekonomisk högerpolitik. När jag nu ser vardagen i ett av EU-krisen sargat Europa och Sverige kan jag inte se en enda punkt där vi hade fel.
Bara några år senare hade frågan vänt fullständigt, EU-omröstningen blev jämn och EMU-omröstningen blev till en av vänsterns få men oerhört viktiga segrar. Inte nog med det, en av Sveriges skickligaste politiker, Gudrun Schyman, dominerade frågan och, vill jag påstå, skapade mycket av sitt stora förtroendekapital på den. Det är lätt att glömma idag, när hon representerar Fi med en minst sagt luddig syn på EU, men Gudrun Schyman var en vansinnigt vass EU-kritiker och kombinationen av partiets tydlighet i frågan och hennes skicklighet i debatter gav ett uppsving som sedan dess har varit svårt att hämta tillbaka.
Antingen eller
Med den totala sociala nedrustning som pågår i flera av EU:s länder, med den export av fattigdom som vissa länder sysslar med, med lönedumpningen, med bankirernas makt och med den långa recession som EU trätt in finns all anledning att väcka frågan ordentligt till liv igen.
Då får man dock bestämma sig, antingen får vänstern göra som dåvarande partiledaren Lars Ohly föreslog i en opinionsartikel i Flamman 2009: sluta att kräva utträde och satsa på att demokratisera EU. Det finns många politiskt viktiga vänstertkrafter i Europa att samarbeta med kring den linjen, exempelvis Syriza i Grekland och Die Linke i Tyskland. Det är en tydlig och begriplig linje som är lät att förklara för väljarna och som har den fördelen att den kan tala om förändrade sociala och ekonomiska villkor för hela EU:s befolkning, allt ifrån de tiggande romerna från Rumänien till den svenska överklassen. Det finns vältaliga förespråkare för den linjen, bland annat på tidningen ETC:s ledarsida. Då kan man verka för en ny ekonomisk politik för hela Europa.
Eller så får vänstern återgå till en tydlig nej-linje i EU-frågan och konstatera att allt det vi sade om unionen har blivit verklighet och att det, tyvärr, är ett politiskt och ekonomiskt projekt som inte går att ändra på utan att i princip upplösa dess grunder. Det är skapats för och av kapitalet och har visat sig gång på gång stå i vägen för progressiv politik både nationellt och lokalt. Om en sådan linje får råda bör vänstern kräva utträde genast. Det går att hävda att Vänsterpartiet nu, 20 år efter inträdet, har respekterat folkomröstningens resultat men att följderna för Sverige blivit så negativa att det väljer att väcka sitt gamla krav till liv igen. Det skulle ge en rakare och enklare argumentation vid EU-parlamentsval och ge en möjlighet att komma bättre in i debatten i de frågor som skakar EU. Det skulle också ge Vänsterpartiet en tydlig profilfråga till, något som kommer att behövas framöver när frågan om vinster i välfärd utreds inför en eventuell ny lagstiftning. Flamman ställer under 2015 gärna upp med debattutrymme i EU-frågan, både i papperstidningen och i webbupplagan.
Besvikelse i riksdagsval
För trots den hårda profileringen lyfter inte Vänsterpartiet nämnvärt opinionsmässigt, trots att frågan om vinster i välfärden egentligen blir allt mer intressant. När de stora skandalerna med knäckebröd och vatten till barnen dominerade press och tv ledde det också till en liten ökning. Men lagom till riksdagsvalet hade andra frågor kommit och tagit över, många av dessa kring integration och rasism. Redan under våren hade partiet fått en allvarlig utmaning från vänster när Feministiskt Initiativ tagit sig in i EU-parlamentet på ett tydligt anti-SD-mandat. Många av de som såg Sverigedemokraterna som det största hotet mot demokratin i Sverige attraherades av aktivistparollen ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. I enlighet med den svenska polariserade debatten blev resultatet av valrörelsen att både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ gick starkt framåt i EU-valet. Feministiskt Initiativ lyckades skickligt att skildra båda årens val till strategiskt viktiga. I riksdagsvalet spreds de sista veckorna uppgifter om att en röst på Fi skulle vara nödvändig för att skapa majoritet för en Stefan Löfven-ledd röd-grön-rosa-regering. Det skulle alltså vara det klokaste valet för den som ville rösta mot Reinfeldt. Att uppgifterna inte stämde hindrade inte partiet från att attrahera mer än två procent mer än bara några månader tidigare. Rösterna kom i stor utsträckning från Miljöpartiet men också från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet förlorade antagligen mer till Socialdemokraterna än till Fi.
Vänsterpartiets prioriterade fråga om vinster i välfärden diskuterades efter sommaren allt mindre i media och partiet gjorde till slut ett val som måste anses vara en besvikelse, trots en minimal uppgång på 0,11 procent till 5,72 procent. Fi stannade på 3,12 procent och klarade inte riksdagsspärren. De hade även om de kommit in med fyra procent inte kunnat påverka Sverigedemokraternas vågmästarposition.
Efter valet stod det snabbt klart att Stefan Löfven inte hade haft en tanke på att släppa in Vänsterpartiet i en regering. Han menade att det skulle stänga dörren för samarbete över blockgränsen. Efter det beskedet gick, rent taktiskt, det mesta Vänsterpartiets väg. Partiet lyckades med att sätta stora avtryck i höstbudgeten (som senare skulle fällas av Alliansen och Sverigedemokraterna) och lyckades pressa fram en utredning om vinster i välfärden som ska lägga fram förslag om hur ”skattepengar ska gå till just den verksamhet de är avsedda för och överskott ska som huvudregel återinvesteras i verksamheten. Förslag till beslut i riksdagen ska läggas om detta och besluten ska föregås av en utredning.” Vänsterpartiet visade sig vara en hård och mycket skicklig förhandlare.
Förhandlingsframgångar
Storslam alltså, trots frånvaro av ministerposter. Ändå lyfte inte partiet nämnvärt i opinionen under hösten. Också denna ledarsida trodde sedan länge på att just detta läge, utanför regeringen men med starka krav på att få igenom sin profilfråga, skulle ge Vänsterpartiet ett gynnsamt opinionsläge. Slutsatsen som nu måste dras är att de som varnade för att frågan förvisso har stöd av en stor majoritet av väljarna men inte är viktig nog för dem när de väljer parti fick rätt. Om Vänsterpartiet till slut lyckas stoppa vinsterna i välfärden kommer det att vara en viktig sak för Sverige men troligen inte belönas rikligt av väljarna. Nu återstår ett hårt arbete med att arbeta fram nya profilfrågor eftersom partiet i sitt utåtriktade arbete sysslat nästan uteslutande med denna under flera års tid.
Sen kom då de turbulenta hösten som länge såg att ut att ställa Vänsterpartiet inför ett mycket svårt extra val. Utanför huvudmotsättningarna i svensk politik och utanför debatten hade det varit svårt att göra sin stämma hörd. När Stefan Löfven inför rödgröna väljare skulle ha stått inför en svår utmaning från både Alliansen och Sverigedemokraterna hade det lockat många väljare på vänsterkanten att i första hand stötta den sittande regeringen. Decemberöverenskommelsen kom därför som en räddning för vänstern i sista stund och skapade snabbt ett läge där Vänsterpartiet, oavsett vad Socialdemokraterna säger om saken, så länge som överenskommelsen gäller har ett mycket starkt förhandlingsläge. Men pjäserna flyttas snabbt i svensk politik just nu och ingen kan lita på att överenskommelsen håller särskilt länge. Redan idag, på nyårsafton 2014, skvallrar borgerliga källor både om att starka krafter önskar upplösa alliansen och att Alliansen ”lurat” Löfven och ämnar fälla nästa stora budget redan i höst. Bäst alltså att inte känna sig allt för bekväm i nuvarande politiska läge.
Framtiden
Vad behövs göras för att stärka Vänsterpartiet på sikt? Politisk strategi är mer komplicerad än många i denna tid av snabba klick och twitterdebatter låtsas om. Snart sagt varje vänsterdebattör har ju slängt ut en artikel om hur Sverigedemokraternas framgångar skulle ha kunnat hejdats om bara vänstern gjorde si eller så. Men trots att det sällan är så enkelt måste vänstern nu börja analysera varför lyftet inte kommer. Om det stämmer att Sverigedemokraternas framgångar härstammar från människors oro för arbetslöshet, låga pensioner och en allt sämre välfärd, hur kommer det sig då att så få väljare har förtroende för vänstern i dessa frågor?
Här följer, i all ödmjukhet, några förslag på prioriteringar som skulle kunna stärka opinionen på sikt.
1. Gemensam nämnare.
Vänsterpartiet är ett mycket heterogent parti, man skulle till och med kunna säga spretigt. Den som följer partiets medlemmars aktiviteter i sociala medier och aktivism har mycket svårt att se fokus kring de frågor som partiet centralt för tillfället kampanjar kring. Om Vänsterpartiets ledning för tillfället kampanjar till exempel för rimliga lönevillkor för alla lastbilschaufförer i Sverige och ett stopp för lönedumpningen så rullar många medlemmar ändå på med de vanliga prioriterade vänsterfrågorna om strukturer, rasism, tiggare, allmän feminism och uthängande av särskilt dåliga högerdebattörer. I längden fungerar inte en sådan klyfta för ett parti som vill bli slagkraftigt. Ledningens prioriteringar måste motsvaras av medlemmarnas politiska intresse och vice versa. Det krävs ett ordentligt arbete för att mejsla fram vilka frågor partiet gemensamt ska kampanja kring och när man kommit överens om det måste det också synas på partiföreningarnas möten, i aktiviteter på gator och torg och på, den numera inte oviktiga scenen, sociala medier. Här finns ett stort utrymme för att hitta ett gemensamt tonläge och konkreta politiska frågor i det för partiet så viktiga feministiska arbetet.
2. Arbete åt alla.
Vänsterpartiet måste bli ännu starkare i att påpeka att Sverige behöver en helt ny ekonomisk politik som pressar ned arbetslösheten. För att det ska ske krävs först att partiet internt hittar svaret på hur det ska se på frågor om tillväxt och konsumtion, något som nu splittrar partiets medlemmar i minst två grupper, en nykeynesiansk och en grön tillväxtkritisk. Den permanenta massarbetslösheten är nyckeln till så många av samhällets andra problem att den kräver ständig fokus. Inte minst är den en ständig källa för Sverigedemokraterna att ösa ur när de ska peka ut syndabockar. Vänstern måste bli bättre på att peka ut de mekanismer i det kapitalistiska systemet som skapar grogrund för rasismen och inte bara stirra sig blind på de enskilda SD-företrädarna.
3. Vässa miljöpolitiken.
Vänsterpartiet är redan starkt i de viktiga frågor som rör klimat och miljö och som många väljare uppfattar som ödesfrågor. Genom att starkare koppla frågorna om klimat och miljö till frågan om arbetslöshet kan vänstern ta vid där Göran Persson lämnade idén om det gröna folkhemmet. Arbeten kan skapas i stor omfattning via åtgärder som klimatsmart ombyggnad av miljonprogrammen, rejäla subventioner till solceller på villor och statliga satsningar på miljöteknik i industrin. Det här arbetet har påbörjats men kan både vässas och flyttas fram i det utåtriktade arbetet.
4. Utveckla partiorganisationen.
Valet gav vid handen att Vänsterpartiet gjort bra val i alla tre storstadsregioner. Studera de enskilda exemplen. Vad gör Göteborg, Malmö och Stockholm som andra delar av partiorganisationen inte gör? Vad ska alla nya medlemmar arbeta med. Vad ska de studera? I förlängningen måste alltid ett vänsterparti vara ett medlemsparti med en stark organisation. I dess natur ligger att den inte kan vara en valmaskin. Demokrati och inflytande måste prägla såväl partiets krav som interna arbete.
5. Pensioner och sjukförsäkringar.
Underskatta inte sprängkraften i fattigpensionärernas och de sjukskrivnas krav på förbättrad ekonomisk situation och rättvisa spelregler. De ökande klyftorna i Sverige måste mötas offensivt och tydligt. Det får aldrig verka som att Sverigedemokraterna är de enda som bryr sig om människors berättigade oro för sin ekonomi och välfärd.
6. Demokrati och inflytande.
Påbörja arbetet med att lyfta in långsiktiga krav på dagordningen igen. Vänstern måste vara den kraft som talar om fördjupad demokrati i hela samhället, även i företagen och i ekonomin. På kort sikt måste vänstern bli starkare på att förklara hur människor kan få ökat inflytande i sin vardag, i såväl glesbygd, miljonprogram som i storstädernas inre delar. På lång sikt måste vänstern börja tala om systemkritik, klass och socialism igen. Det är en bräcklig värld vi lever i och det ekonomiska system vi lever i nu måste ifrågasättas i grunden. I slutändan är det en huvudanledning till varför vänstern finns till som politisk kraft. Det går inte att komma ifrån.
Ovanstående förslag kommer inte i all hast att fördubbla Vänsterpartiets opinionssiffror eller stoppa Sverigedemokraterna. Men de skulle kunna ge en bra start på ett arbete och en debatt som på sikt kan stärka vänstern i Sverige. Och det vore inte så illa det heller.
