På många håll har försöket med sextimmarsarbetsdag på ett äldreboende i Göteborg uppmärksammats. Det är ett ettårigt projekt där personalen på Svartedalens äldreboende testar att arbeta sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. På Flammans ledarsida hyllas försöket, och precis som i övrig rapportering i tidningar och TV så ligger fokus ensidigt på personalen. Har ni alla missat att äldreomsorgen primärt är till för oss äldre?

Äldreomsorgen är inte främst till för vare sig personalen eller för att agera budgetregulator eller arbetsmarknadsexperiment åt kommunpolitiker. Det är äldre människors hem och vardag det handlar om. Det är beklagligt att inte på ett enda ställe så har någon av de boende intervjuats och fått säga sitt. Ingen har reflekterat över vilka följder försöket får för de äldre. Tyvärr hjälper medierna i detta fall till att cementera äldreboenden först och främst som en arbetsplats, när det i själva verket handlar om en människas bostad. För inte skulle ni väl själva uppskatta att ert eget hem förvandlas till andra människors arbetsplats?

Flammans ledarsida tar dock upp en positiv aspekt – sannolikt blir det färre sjukskrivningar och mer ork bland personalen, på kort sikt bör tilläggas. Här delar vi åsikten att omsorgspersonalen förtjänar en bättre situation. Men kompetensutveckling med på sikt högre lön och mer inflytande över arbetet skulle vara bättre långsiktigt sett. Och det finns som bekant inga gratisluncher – projektet kostar omkring 8 miljoner kronor (merparten går till 14 nyanställningar). Man kan ju fråga sig vad för något annat inom Göteborgs äldreomsorg som har fått stryka på foten för detta projekt? Så sent som i somras rapporterade Göteborgs-Posten om äldre människor som kände otrygghet och isolering med att bo kvar hemma och om långa köer för att få plats på äldreboenden. 

Vi vet sedan tidigare att äldre människor med omsorgsbehov – såväl med hemtjänst som på boenden – tycker att personalkontinuitet, trygghet och innehållet är det allra mest väsentliga. Alltså, att känna trygghet med vem som hjälper mig och att denne vet vad jag önskar få hjälp med. Med sextimmarsarbetsdag och 14 nya anställda blir den fråga som de äldre tycker är viktigast – att det i möjligaste mån är samma personer, personal man känner och litar på, som tar hand om mig – helt ignorerad. 

Det är förståeligt att Flammans ledarsida lyfter ett projekt som syftar till kortare arbetstid, mindre sjukskriven personal och bibehållen lön, men just detta försök riskerar att gå ut över de äldre i Göteborg. Både de äldre på Svartedalens äldreboende som riskerar att känna otrygghet när de ständigt möter ny personal och de hundratals äldre som mår dåligt av att inte få plats på något boende eftersom resurserna har gått till detta försök. Det skulle ha varit bättre om stadens insatser lagts på att bygga fler boenden med nya anställda med goda arbetsvillkor. 

Av rapporteringen om projektet i Göteborg framgår att det ska utvärderas om ett år. Det är min förhoppning att utvärderingen lägger störst vikt vid vad de äldre tycker om det, och i andra hand vad personalen anser. När jag skriver äldre syftar jag både på de göteborgare som bor kvar hemma mot sin vilja för att det saknas platser på boenden och människorna som bor på Svartedalens äldreboende. Jag uppmanar Flammans ledarsida, Göteborgs kommun och övriga medier som rapporterat om Svartedalens äldreboenden att om ett år i första hand fråga de äldre och deras anhöriga vad de tycker om försöket.