Under Alliansens åtta år vid makten bedrevs ett tvåfrontskrig mot kulturen. En nyliberal svältdödstaktik från makthavarna och en ideologisk kritik från borgerliga debattörer. Kultursidorna var enda försvarsvallen.
När den rödgröna regeringen med påtryckningar från Vänsterpartiet börjat, i försiktig skala, återskapa välfärden och ta små steg mot ökad rättvisa, återvänder högerdebattörerna till sin kärnverksamhet: försvara den rika elitens intressen.

Alice Bah Kunke släppte förra veckan nyheten om att det 50 år gamla filmavtalet – som ingen är nöjd med – ska skrotas. Det är intressant att se hur det nya avtalet diskuteras i medierna. Initierat och alltid utifrån filmskaparnas och -tittarnas intresse. (Och högern är tyst.) Jämför detta med hur regeringens politik i övrigt har bemötts. Ensidigt är ingen underdrift. Högern har fått breda ut sig om den rödgröna DDR-politiken. Bortom varje inskränkt bidrag till de rika tycks Gulag vänta. Men framför allt inte ett ord om ökad rättvisa. I svensk gammelmedia råder Thatchermentalitet: det finns inget gemensamt samhälle. Att driva progressiv politik i ett sådant klimat kräver en ryggrad socialdemokratin saknar.

Kulturjournalistiken ser annorlunda ut för att den förs på kultursidorna, kulturförsvararans sidor. På samma sätt är ledarsidor och ekonomisidor företagarintressenas bastioner. Det vet vi. Att nyhetssidornas analyser går i dess ledband säger allt om hur ägandet styr innehållet. Slutsats: A-pressen måste återupplivas. Till vilket pris som helst. Att äga tidningar är fortfarande viktigt. Ett vanvettigt styrt Aftonbladet räcker inte.