Är det möjligt att oerhört konservativa samhällen, där den som avviker från rådande normer inte har en given plats, kan förändras? Kan förändringen till och med ske snabbt? Och hur går det i så fall till?
Jag befinner mig i Dublin, och det är mer än 20 år sedan jag senast var här. Efter ett antal intervjuer med människor som är aktiva i olika sociala rörelser kan jag definitivt svara ja på de två första frågorna.
Senast jag besökte den irländska ön var den katolska kyrkans makt enorm, homosexualitet var ett brott, skilsmässa var olagligt och opinionen mot abort massiv.
I dag har Irland fortfarande, tillsammans med Malta, Europas mest extrema antiabortlagstiftning: Straffet för den som gör abort är 14 års fängelse, och samma straffskala tillämpas på den som utför aborten.
Men något har hänt. Mitt i stan finns en gigantisk homoerotisk väggmålning, nyss uppförd. En kritisk diskussion pågår om abortförbudet. En läkare jag intervjuar vågar sig på en gissning: Abortlagen kommer att ändras inom högst två till fem år.
Jag slår mig ner i mötesrummet på Glen (Gay + Lesbian Equality Network). Med bara tre veckor kvar till en folkomröstning om lika rätt till äktenskap är Tiernan Brady, policychef för ja-kampanjen Yes Equality, ganska stressad. Men han och hans kamrater har vind i seglen. De har samtliga riksdagspartier med sig i kampanjen – och den senaste opinionsundersökningen visade på 78 procent för ett ja.
Tiernan Brady säger, liksom precis alla andra jag intervjuar, att det är den katolska kyrkans fall som är den främsta förklaringen till att det irländska samhället förändrats. Efter att ett antal sexövergrepp avslöjats har kyrkan tappat sin attraktionskraft och människors värderingar har liberaliserats. Nu nöjer sig inte den irländska befolkningen med rätten för homosexuella att registrera partnerskap, från 2010, de folkomröstar om lika rätt till äktenskap. Och det blev ett ja.
Men kyrkans tillbakagång är inte den enda förklaringen till den stora förändringen av människors värderingar. Sociala rörelsers mobilisering, i paraplyorganisationer som förmått samla allt ifrån små feministiska grupper till fackföreningar, politiska partier och stora folkrörelseorganisationer, är en annan viktig förklaring.
Alla organisationer jag besöker sprudlar av aktivitet och Irland av i dag visar oss mycket konkret: Människor som organiserar sig väl och kräver förändring är svåra att stoppa.
Tillsammans är vi faktiskt starka!
