Beslut är klubbat i det som verkar vara den viktigaste frågan under S-kongressen i Västerås: Ska regeringen våga lämna 90-talspolitiken bakom sig och börja investera för framtiden eller ska man fortsätta på Anders Borg-linjen? Resultatet av kongressens beslut är upp till vem som tolkar det – ungefär som det brukar vara alltså.
”Ambitionen är att investeringarnas andel av BNP ska öka under mandatperioden” står det nu i det framförhandlade dokumentet med det intetsägande namnet Framtidens jobb. Kongressen slår också fast att överskottsmålet ska ersättas med ett balansmål och att S är beredda att höja vissa skatter. I ord ganska radikalt.
Många, inklusive jag själv, har påpekat att trots att detta är en så kallad mellankongress står Socialdemokraterna inför ett viktig vägskäl. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson sa det tydligt i SVT:s sändning härifrån kongressen under lördag förmiddagen (1 h 39 minuter in i klippet); Stefan Löfven och hans Samarbetsregeringen har inte lång tid på sig. Den kommande höstbudgeten kan vara sista chansen att genomföra reformer som hinner ge några resultat innan valet 2018. Med det sagt så borde både ombud och partistyrelse insett allvaret i situationen. Och många av ombuden har nog gjort det.
Låt mig klargöra några saker först. En klassiskt förhandlingstrick för att få partiet dit man vill är att lägga sig en bit till höger (eller vänster) från sitt slutgiltiga bud för att sen hamna precis där man redan i förväg kunde tänka sig att hamna.
Både LO, SSU och vissa av de partidistrikt som brukar betecknas som vänster har drivit på hårt i förhandlingarna om ökade investeringar i infrastruktur, bostäder och utbildning – och de menar nog att de har lyckats. På pressträffen där arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och finansminister Magdalena Andersson skulle presentera vad kongressen kommit fram till så var det annat ljud i skällan.
Johansson och Andersson bekräftade att det har blivit tydligare och starkare skrivningar om att det är investeringar som krävs för att bygga Sverige starkt. De menade att det ligger ”helt i linje med det som Stefan Löfven sa i sitt inledningstal om att S vill vända på varenda sten som kan hittas för att öka investeringarna i det här landet, men utan att slarva med statsfinanserna.” Det är ett ganska stort men. För i Anderssons bok är det väldigt lite om kan göras utan att ”slarva med statsfinanserna”. I själva verket så ska allt vara som förut. Formuleringarna om skatter som S ska vara beredda att höja är enligt Andersson sådana skatter som hon redan aviserat, finansskatten (som presenterades på 1 maj) samt den vägslitageskatt som regeringen har aviserat tidigare.
Det Andersson inte ville prata lika mycket om var det faktum att investeringarnas andel av BNP ska öka. Det är givet, för med tanke på att Sveriges ekonomi växer så skulle det kunna innebära att man är tvungen att göra mycket större investeringar än idag. Men det finns inga som helst siffror som beskriver hur stor andel av BNP som ska öka. Helt fritt för tolkning alltså.
Under debatten om investeringar och framtidens jobb vann partistyrelsen allt och det blev inga hårda ord från talarstolen, inte ens från de oppositionella distrikten. Det kan bara tolkas som att alla är nöjda, men med lite olika saker. Kongressombuden har nog bråkat med partiledningen, men partiledningen har ändå har vunnit – som vanligt.
