Inför Socialdemokraternas kongress i Västerås i helgen noterar partiet lika låga opinionssiffror som vid Juholts frånfälle – vilket i sig inte säger så mycket. Internt skyller man på att ”det kostar att sitta i regering”. Det är förvisso sant men brukar gälla regeringar som genomför impopulära reformer, vilket man knappast kan anklaga S-MP-regeringen för att göra. Visst, det är möjligt att även skuldbelägga det parlamentariska läget för den rådande situationen. Men att visa vad man vill göra, det går oavsett parlamentariskt läge.

I söndagens God morgon, världen! (24/5) gjordes ett antal intervjuer med socialdemokrater inför den stundande kongressen. Daniel Flodkvist, fackligt förtroendevald för IF Metall och medlem i Socialdemokraterna i Eskilstuna, konstaterade krasst: ”Ibland är det nog bättre att gå fram, rakt på med exakt vad man vill och sen åka på en smäll.” Han har helt rätt. I ett parlamentariskt läge som det vi nu lever med så blir denna stillastående ickepolitik ett stort problem. Det kostar att sitta i en regering som hade väldigt höga förväntningar på sig, och sen inte leva upp till dessa.

Socialdemokrater brukar ofta prata om tron på politiken. Jag tror inte att väljarna tänker i de ordalagen, men innebörden är fortsatt sann. Om det varken i ord eller handling verkar som att S tror på att det går sänka arbetslösheten, bygga bort bostadsbristen eller att få tågen att gå i tid, varför skulle S-väljarna då tro på den tanken? Som Jonas Wikström klartänkt formulerade i en gästledare för några veckor sedan, väljarna måste vinnas varje dag, hela tiden. För det krävs en berättelse om vad Sverige kan och bör vara. 

Jag skakar ofta på huvudet åt vänsterfolk som säger att ”sossarna måste bli riktiga sossar igen”. Inga partiers åsikter och program är statiska – verkligheten förändras nämligen. Att vara pragmatiska är dock en egenskap många socialdemokrater besitter, från vänster till höger. Om Socialdemokratiska partiets riktning de senaste åren kan sägas mycket, men om pragmatismen vore kvar i partiledningen så borde Löfvén och Andersson se att den nyliberala dogmen om den ekonomiska politiken håller på att överges. Till och med IMF förordar numera höga skatter på höginkomsttagare och kapital. Det räcker inte att bjuda in Thomas Piketty till Almedalen och sen inte ta något som helst intryck av det han hade att säga.

Jag tippar att kongressombuden kommer markera hårt mot regeringen och partiledningen på ett antal punkter.

Jobbfrågan. Detta vill även partiledningen prata om (man titulerar kongressen som en jobb-kongress, vad det nu innebär…) men i pengar räknat har regeringen inte visat sig mena allvar. Investeringar för framtiden, en aktiv näringspolitik och kunskapsreformer låter bra, men det inte förrän det finns pengar bakom som det blir trovärdigt. För det krävs en helt annan ekonomisk politik. Tyvärr finns det inget parti i Sveriges riksdag som har en lösning mot arbetslösheten i reella förslag. Jag hoppas att kongressombuden kan ändra på det. 

Villkoren på arbetsmarknaden. Vad hände med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson? Man kunde tänka sig att ett parti som kallar sig arbetarparti åtminstone kunde göra allvar i frågan om att slopa allmän visstid. I stället kom något slags utspel som polerade alla de illaluktande anställningsformer som idag finns på svensk arbetsmarknad. I frågan om att slopa allmän visstid finns det en konflikt med LO (som inom sig är splittrade) att ta. Ska allmän visstid slopas avtalsvägen via en inte tillräckligt stark fackföreningsrörelse, eller ska man faktiskt rulla tillbaka den lagstiftning borgarna tvingat på oss? Det är inte direkt ett styrkebevis att regeringen väljer alternativ ett. 

Den ekonomiska politiken. Det socialdemokraterna behöver är en ekonomisk politik som skapar utrymme för en politik för full sysselsättning, ett nytt miljonprogram, fler kollegor till undersköterskorna i välfärden. Här har LO kommit med många bra förslag. Till och med Göran Perssons gröna folkhem skulle kunna platsa här, alternativt något med lika mycket sprängkraft som maxtaxan? Ingen skulle bli gladare än jag om kongressombuden får mig att tystna med kritiken från vänster för en stund, om det innebär att man faktiskt börjar föra den keynesianska politik som i grunden är en socialdemokratisk paradgren.

Det finns, bland alla partier, en övertro på vad en kongress kan göra för det enskilda partiets opinionssiffror/populäritet/ställning, så även hos Socialdemokraterna. Men underskatta inte vad kongressombuden kan göra för det här landet om partiledningen och regeringen faktiskt lyssnar på dem.

Lycka till!