Hela MP-kongressens invigning ägnades åt att betona exakt hur historiskt viktig kongressen var. Återigen var man tillbaka i Örebro, platsen där Miljöpartiet grundades 1981, men nu som regeringsparti. Det var första gången det fanns statsråd på MP-kongressen och dessutom, för att ytterligare understryka vikten av sitt eget parti, så kom statsminister Stefan Löfven på besök. Partiet är mycket nöjda med sin regeringsmedverkan, kan det bero på att det är de enda de har?

Den här ledarsidan ställde sig i september 2011 (strax efter det att Fridolin och Romson valts) frågan om Miljöpartiet är ett borgerligt parti? Jonas Thunberg argumenterade då för ett jakande svar eftersom partiet drog sig åt mitten, men hade också beröm att utdela. Berömmet gällde partiets förmåga att gå in i sakfrågorna med gott självförtroende och vara vassa förhandlare. Jag vill hävda att MP fortfarande är ett liberalt parti (kongressen röstade mot individualiserad föräldraförsäkring), men det finns anledning att omvärdera berömmet så här 4 år senare. 

I partistyrelsens motionssvar och linjer som lades fram till kongressen var det makten framförallt som gällde. Vi kanske inte ska bry oss så mycket om den där brunkolen i Tyskland, TTIP-avtalet skulle man inte säga nej till rakt av och visst skulle man ta pengar till migrationspolitiken från biståndsbudgeten (trots att man skrikit och hojtat om motsatsen sedan Alliansen gjorde exakt samma sak).

Men att MP-ledningen får stryk av kongressen är numera mer regel än undantag, något även för partiledningen förstått. Poängen med att skriva mycket återhållsamma förslag är att visa på att man är ett samarbetsparti med kompromissvilja. Men knäppen som kongressen gav ledningen i år var inte nådig.

Vattenfalls brunkol i Tyskland skall avvecklas, TTIP-avtalet skall partiet säga nej till om ISDS-klausulen är med, de omdiskuterade ränteavdragen skall avskaffas och med tanke på hur höga applåderna var när Romson nämnde vapenexporten så kan man tänka sig att det också blev ett beslut att hålla sig till.

Någon som nog ska klappa sig lite själv på axeln för att fått Miljöpartiet åt det här hållet är Jonas Sjöstedt. Han har vid alla tillfällen som givits tryckt på Miljöpartiets ömma punkter. Det har säkert irriterat både partiledningen och en och två gräsrot i Mp. Men enligt förra veckans SCB-mätning så kommer ändå inte många miljöpartister över till V. Så politiskt har Sjöstedt gjort MP en tjänst men rent partiegoistiskt ger trycket inte mycket. Det kan hända att politiken är viktigast här.

Javisst, Mp är en liten del av regeringen, men en avgörande del. Jag inbillar mig att Maria Wetterstrands och Peter Erikssons miljöparti aldrig skulle låtit sig dribblas bort som Romson och Fridolin blir i detta nu när det kommer till frågan om Vattenfalls brunkol. Det hade varit smällande i dörrar à la Yvonne Ruwaida och hot om ytterligare regeringskris. 

Men det kan också vara så att Miljöpartiet har vuxit upp och blivit tråkigt (samt medveten om det ytterst komplicerade parlamentariska läget). Då är makten viktigare än sakfrågorna. För man sitter ju trots allt i regering.