Det riktiga landslaget

Moa Svan
Leopard 2015

Älskade VM-feber! Nu stannar allting av, vi håller andan och bänkar oss som ett folk framför tv:n och följer vårt medaljtippade landslag. Eller?
Jag laddar upp inför fotbolls-VM i Kanada med Moa Svans just utkomna Det riktiga landslaget, och i ärlighetens namn tåras mina ögon vid flera tillfällen. Nu får jag äntligen veta så mycket mer om spelare som Kosovare Asllani, Nilla Fischer, Lotta Schelin, Caroline Seger och Therese Sjögran – och beskrivningen av deras insatser på plan liksom deras personliga resor mot toppen griper tag i mig. Läsningen får mig att vilja ge mig hän som ett äkta fan av det riktiga landslaget.
Men att vara ett fan, förklarar Moa Svan, är inte lätt. Hon beskriver hur hon själv vid flera tillfällen förgäves kutat mellan olika sportbarer i Stockholm på jakt efter en som visar avgörande matcher. Hon dokumenterar det obefintliga utrymme fotbollsmatcher med kvinnliga spelare får i sportjournalistiken och konstaterar att den strävan efter opartiskhet som brukar prägla andra former av journalistik inte omfattar fotbollsjournalistiken: de flesta tidningar och tv-kanaler tar ställning för herrfotboll.

Moa Svan ger oss en historisk tillbakablick och beskriver hur kvinnor har kämpat för att få sitt fotbollsspelande erkänt och fått utstå kommentarer som ”fotboll är en tuff sport som inte kvinnor är byggda för” (uttalande av herrlandslagets läkare Sten-Otto Liljedal, 1972). Men motståndet mot kvinnors fotbollsspelande är inte bara historia. Det existerar än i dag. Spelarna har visserligen betydligt bättre villkor än för bara några år sedan, men Moa Svan visar att frågor som borde vara en självklarhet fortfarande är en kamp.
Men hon lyfter även fram undantagen. Umeå är ett sådant. Klubben, Umeå IK, bestämde sig tillsammans med kommunen för att sluta diskriminera kvinnors idrottande. När Umeå IK vunnit sitt första SM-guld 2000 var det de som fick välja sina träningstider först, före herrlaget som spelade i en lägre division. De valde att träna på dagen och hade tid för återhämtning på kvällarna. Förändringen gjorde att laget kunde träna hårdare. Och framgångarna lät inte vänta på sig…

Under läsningen av Det riktiga landslaget går mina tankar gång på gång till de fem så kallade ”härskartekniker” som den norska socialpsykologen Berit Ås formulerade i slutet av 1960-talet och som ännu är så aktuella som instrument för att analysera makt.
En av härskarteknikerna är ju just osynliggörande: Moa Svan scrollar på mediernas sportavdelningar och ger numerära exempel. En vanlig dag med Aftonbladet finns 59 artiklar och det visar sig att två av dem behandlar det tidningen kallar ”damfotboll”. Den ena handlar om en man som tränar med Kungsbackas damlag och den andra är ett blogginlägg med rubriken ”Jag är ointresserad av damfotboll”.
Även härskartekniken förlöjligande är flitigt exemplifierad: Moa Svan finner kommentarer om kvinnors bröst, kroppar och en resultatinriktad spelare som kallas ”målkåt”. Hon hittar inga sådana motsvarigheter när herrlandslagets spelare porträtteras.
Men framställningen av spelarna ser hon ändå som det minsta problemet. Osynliggörandet får större konsekvenser, på samhällsnivå. Maktobalans reproduceras när det skrivs så otroligt mycket om mäns idrottsutövande och så försvinnande lite om kvinnors. I en sådan bevakning stärks manliga idrottares pondus på kvinnliga idrottares bekostnad.

Att det riktiga landslaget har lägre publiksiffror i dag är ingen gåta, det är en logisk konsekvens. Mediernas partiskhet får utslag i biljettförsäljning och publikantal.
Ebba Witt-Brattström driver liknande resonemang som Moa Svan i den pågående debatten om den så kallade ”kulturmannen”. Hon kokar ned problemet till att ”k-mannen” har funktionen av högsta värdeindikatorn på kulturbörsen och spårar fenomenet till den analys av ”double standard” som Virginia Wolf kallade vanföreställningen att mäns litterära teman är allmänmänskliga, och därför mer ”estetiska”. Kvinnors ämnen representerar dem själva, ett ”särintresse” – såvida det inte är skildringar av kvinnor som hundar, trånande efter husse, förstås.

Liksom Berit Ås analys av härskartekniker syftade till aktion, landar Moa Svan i ett konkret förslag: varför inte se till att sportbevakningen har en jämlik fördelning mellan män och kvinnor? 50/50. Rakt av.
Förslaget skulle innebära en rejäl förändring – men är egentligen modest. Sverige har två landslag i fotboll. Det ena spelar med självklarhet i VM och har de senaste tio åren varit rankat som det tredje till femte av världens bästa lag. Det andra har inte ens varit med i VM de senaste gångerna.
Kanske är det dags att vi frågar oss: är de ens värda halva utrymmet?
I VM-premiärmatchen mot Nigeria, den enda match som Sverige spelat när detta skrivs, tog det svenska landslaget en poäng. Under några perioder hade Sverige övertaget, men motståndarlaget visade ett högre tempo, precision i djupled, vassare avslut och inte alls samma sjabbel på mittfältet som det svenska laget. Som Pia Sundhage sa direkt efter matchen: ”Vi kan bättre!”
Låt oss dessutom kräva en bättre och mer gedigen mediebevakning, motsvarande det intresse som just nu manifesteras i Kanada. Invigningsmatchen blev den mest välbesökta landskampen i någon sport i Kanada någonsin, och VM-finalen såldes ut på 72 timmar.