Projektet ”nya Moderaterna” kraschlandade på valdagen 2014. Partiet hade blivit förvaltare, idélösa. Strategin att tona ned de politiska skillnaderna gentemot Socialdemokraterna gav intrycket att partiet inte ville någonting. Som minoritetsregering kunde man inte göra så mycket. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sa hej då och partiet var tillbaka på ruta ett.

Efter skräckraset från 30 till strax över 20 procent är det inte konstigt att Moderaterna vill gå tillbaka till grunderna. Nu ska skillnaderna mot Socialdemokraterna tydliggöras, inte suddas ut. Partiet har ju också färre alternativ: utan regeringsmakten och med en ny partiordförande kan man inte gärna utmana S i förtroendefrågan.

Problemet för Moderaterna är att det saknas en efterfrågan på högerpolitik, till skillnad från 2006. Väljarna bekymrar sig mer om välfärden än om hur mycket skatt de betalar – delvis eftersom många faktiskt fått ett övermått av skattesänkningar under de borgerliga regeringsåren. Till slut kan det bara inte vara angeläget med ännu lägre skatt. Det förstod partiledningen i slutet av förra mandatperioden. Man tillsatte utredningar om riskkapitalister i välfärden och skickade fram Anders Borg att prata skattehöjningar.

Den rörelsen mot mitten var inte fel tänkt. Misstaget var nog snarare att den framstod alltför mycket som en anpassning, en kopia, utan en egen prägel. Moderaterna var också lite för stolta för att helt vilja bekräfta människors välfärdsoro. Men att utförandet blev fel betyder inte att strategin var det.

Att Moderaterna därför nu i sin skuggbudget satsar på skattesänkningar får säkert kärnväljarna att ”känna igen partiet igen”, men det framstår som tondövt gentemot väljarkåren i stort. Enligt SOM-institutet sätter inte mer än två procent av svenskarna skattefrågan högst på dagordningen. Och just idag? Hur futtig känner man sig inte om man räknar RUT-kronor samtidigt som grannen springer med kläder och mat åt flyktingar? Men Moderaterna tror inte bättre om oss. ”Du får det inte bättre”, var kritiken mot den rödgröna budgeten. Nä, vi vet. Vi har just skänkt rekordsummor till flyktinghjälp. Våra prioriteringar är lite annorlunda idag.

Den moderata budgetmotionen går helt på tvärs mot partiet egen eftervalsanalys. Där säger man att ”jobbfrågan behöver fyllas med nytt sakpolitiskt innehåll”. Istället: en återställning av RUT som bara gynnar de rikaste, satsningar på fler jobbskatteavdrag som inte fungerar. Var det någon som sa avstannad idéutveckling? Och hur frågorna ska kunna göras intressanta ett varv till i media är svårt att se.

Skattesänkarpartiets återkomst är också goda nyheter för Socialdemokraterna, som i brist på egna reformer gärna tar en debatt om Moderaternas. Här öppnas nu ett fönster för en bra vänster-högerkonflikt. Historiskt har Socialdemokraterna alltid behövt stora reformer. Ofta har de stora reformerna inte varit de egna, utan Moderaternas, i form av gigantiska skattesänkarpaket. Med sådana välfärdshot har S fått den debatt de har velat ha, även om man saknat egna reformer.

För varje gång borgerliga ledarsidor konstaterar att regeringen Löfven är parlamentariskt svag och politiskt riktningslös – vilket de kan ha rätt i – ökar också irritationen över att alliansen trots det inte lyckas gå fram i opinionen. Det måste ju betyda att de är ännu sämre? Väljarna verkar tycka det i alla fall: enligt en ny undersökning från Novus anser bara 11 procent att Moderaterna är det tydligaste oppositionspartiet. Ungefär hälften av de egna sympatisörerna, alltså.

Expressens ledarsida sågade Anna Kinberg Batra jäms med fotknölarna förra veckan: ”Hon verkar föredra att slippa offentligheten i möjligaste mån, och när hon väl medverkar blir intrycket besynnerligt. Hon vägrar att svara på frågor, upprepar plattityder och verkar mest önska att intervjun ska ta slut.” Det är roligt att man nästan kan ta på frustrationen. Det är också mycket typiskt för den borgerliga bubblan att inte hitta något annat fel hos sig själva än budbäraren.