På Svenska freds hemsida läser jag att vapenexporten i dag är dubbelt så hög som i början av 2000-talet. Sverige var det land som per capita sålde mest vapen i världen år 2011. Förra året sålde vi vapen för åtta miljarder kronor. Svenska vapen används av totalitära regimer och diktaturer och i flera krig. Sverige säljer vapen till länder som kränker de mänskliga rättigheterna å det grövsta. Och om vi inte själva exporterar direkt till militärdiktaturer så säljs de svenska vapnen vidare av andra exportländer till krigförande länder. Av de 62 länder som köpte vapen av oss för tre år sedan, var 43 länder inblandade i en konflikt. Sverige är inte det enda samvetslösa land i världen som exporterar vapen till militärdiktaturer och länder i krig. Bland de sex största vapenexportörerna i världen finner vi de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.
Det är denna lönsamma export vi ser resultatet av i dag. Människor i Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia tvingas fly undan konsekvenserna av denna förödande, dödande, lemlästande export. Vad säger EU:s länder till dem då? ”Kom inte hit! Stanna där ni är! Om ni måste fly, gör det till era grannländer!” För att förhindra att några av de en miljon syrier som tagit sin tillflykt till Libanon tar sig till Danmark, annonserar den danska regeringen i libanesisk dagspress för att – som det kallas – signalera att flyktingar inte är välkomna. Danmark ligger på plats nummer 22 i Svenska freds lista över de största vapenexportörerna i världen, och är ett av de länder som sålt vapen till Syriens diktator Bashar al-Assad.
Som om det inte vore nog, så förnekar EU:s medlemsstater de som tvingas fly möjligheten att ta sig helskinnade till länder i Europa, länder som de upplever som säkra att forma sig en ny framtid i. Sverige och de andra medlemsstaterna skärpte transportöransvaret för att förhindra flygbolagen att ta med passagerare som kunde vara på flykt och vi tvingade därmed de flyende att anlita flyktingsmugglare. För dyra pengar, ofta hopsamlade av familjen, transporteras de över Medelhavet i osäkra båtar, packade som sardiner i en konservburk. Hittills i år har nästan 3 000 barn, kvinnor och män, alla på flykt från sina hemländer, dött i Medelhavet. Människor vars liv hade räddats om det funnits legala vägar att ta sig innanför Fort Europas murar. Om transportörsansvaret tagits bort, om vi flugit ned och evakuerat dem, om vi försett dem med tillfälliga handlingar, om vi slutat att exportera vapen…
Jag föddes under andra världskriget och var några år när freden slöts. De finska krigsbarnen som bott hos mormor och morfar åkte hem, mormor och morfar som tillsammans med många andra hjälpt och tagit emot så många. Vi gjorde det då, vi hjälpte människor på flykt! Vi gjorde det igen när vi tog emot flyktingar från till exempel Ungern och Chile, Iran och Turkiet. Vi har gjort det förr, tagit emot människor som tvingats fly undan krig och förföljelse.
När jag nu står på Stockholms central och ser på dem som söker en fristad, pratar med Migrationsverket, ser de trötta frivilliga som solidariskt arbetar dygnet runt för att välkomna de människor som flytt sina hemländer tänker jag: vi kan göra det igen, vi kan sträcka ut en hand – eller varför inte båda!
