Amerikanska författare är för påverkade av sin egen masskultur för att kunna få Nobelpriset, retades Horace Engdahl för några år sedan. Många menade då att han syftade på amerikanen Philip Roth. Gregor Flakierski ger en introduktion till ett författarskap präglat av amerikansk historia, politik och identitet.
Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 82 år fyllda lär han aldrig få det heller.
Han debuterade 1959 med Farväl, Columbus (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser. Handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner. Även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt, nämligen motsättningar och konfrontationer mellan ”den emanciperade invandraren” och ”den amerikanska drömmen”.
Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt, men samtidigt kritiskt och med en satirisk knorr, processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet. Att miljön alltid är Newarks judiska kvarter är typiskt för Roths hela författarskap – han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större. Genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.
På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället där han har anklagats för antisemitism och för att vara ”självhatande”. Paradoxalt nog är han samtidigt förmodligen också den mest ”amerikanske” författaren, som skildrar och skärskådar USA under hela 1900-talet.
Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som genombrottsromanen från 1969 Portnoys besvär (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA. Eller Sabbaths teater där Roth satiriserar över den amerikanska stormaktspatriotismen, och uttrycker besvikelse över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.
Roths bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska: den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. Gift med en kommunist skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet, Amerikansk pastoral tar upp 60-talets sociala oro och det politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.
Skamfläcken är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.
Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa romaner. Men också här knyter Roth an till en identitetsproblematik. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.
För Roth är identiteten inte något fast och fixerat, den är föränderlig, och kanske finns den inte alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.
Inte utan en stor aktualitet för oss i dag är romanen Konspirationen mot Amerika. Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.
Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.
2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR, utan en författare med integritet, finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.
Hans senaste och tillika sista roman Nemesis utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.
När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.
Han är maktlös mot tillfälligheternas spel – det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan, begränsande men ändå möjliga att lämna. En annan värld är därmed möjlig, och det skapar en frihetsdimension.
Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut”. Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.
