Det finns en vinst med överenskommelsen: att allianspartierna nu tvingats diskutera konkret politik, och sedan ta ansvar för den, istället för att fortsätta göra politik av prognoser, osäkerhet och farhågor. Redan på dagens presskonferens gick Elisabeth Svantesson över från att prata om ”ohållbart läge” till ”ansträngt läge”.

Partierna har enats om att införa tillfälliga uppehållstillstånd, en fråga där framför allt Moderaterna verkar ha vägrat vika sig. Nu undantas barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn, men det ändrar inte på det faktum att tillfälliga uppehållstillstånd bara försvårar integration. Människor kommer att tveka att göra det som är långsiktigt rätt för att komma in i samhället om det inte är säkert att det finns någon lång sikt för dem. Så gott som alla som kommer nu har skyddsbehov för lång tid framöver, så som konflikterna i deras hemländer ser ut. Flyktingarna kommer alltså, precis som tidigare, vara länge i Sverige. Enda skillnaden är att vi kommer att erbjuda dem mer vanmakt och ångest.

Och om de tillfälliga uppehållstillstånden skulle leda till mindre ”tryck” på Sverige, ska vi vara glada då? Kommer Socialdemokraterna att se det som en framgång? Det skulle man ge ena handen för ett ja eller nej på.

Vad regeringen har fått igenom av betydelse är svårt att se. Förslaget att tvinga alla kommuner att dela på mottagandet fanns det redan majoritet för, genom Folkpartiet. Samma parti hade också redan lovat att inte stoppa höstbudgeten, så mer pengar till kommunerna var, om inte säkrade, så åtminstone sannolika. Många socialdemokratiska medlemmar kommer att vara besvikna. RUT-jobb som integration, istället för riktiga välfärdsinvesteringar? Det förbättrar inte integrationen att skicka in flyktingar i innehållslösa, hårda och lågproduktiva jobb där många som jobbar redan är invandrare. Det stärker inte viljan att ta emot fler flyktingar att antalet ”enkla jobb” – som de flesta, med rätta, försöker undvika – breder ut sig på arbetsmarknaden i takt med flyktingmottagandet.

Frågan är också hur flyktingliberalerna som flockats kring Centern nu reagerar. Partiet har ju länge haft rollen som alliansens enda hopp, bara för att nu vika ner sig för något så simpelt som borgerlig sammanhållning. ”Jag är övertygad om att vi kommer kunna enas om det här vad det lider”, sa Elisabeth Svantesson, Moderaternas migrationspolitiska talesperson, syrligt i början av sommaren. Det fick hon rätt i. Och dagens överenskommelse visar än en gång att alliansen är nästintill fysiskt odelbar. De socialdemokrater som eventuellt hade hoppats på en rimligare överenskommelse med bara C och FP, hoppades (såklart) förgäves. (När ska naiviteten på den punkten upphöra? Ni kommer inte att kunna spela mittenpartierna like it’s 1985.)

Vad hade Vänsterpartiet vunnit på att stå bakom överenskommelsen? I någon mening hade det varit värdefullt med ännu bredare politisk samling. Men inte ens i en kris försvinner de politiska dimensionerna. Det finns inget ”Sveriges bästa” som man kan hitta om man slutar tänka politiskt. Den här överenskommelsen innehöll helt enkelt för många fel för Vänsterpartiet. Nu får partiet hoppas att väljarna inte bara straffar den som ”inte tar ansvar” – utan också den som säljer sig för billigt.