Den fria etableringsrätten för privata vårdcentraler blir kvar och den så kallade tvångs-LOV:en får ekonomiskt ansträngda landsting dras med även i fortsättningen. Det har regeringen kommit överens med Vänsterpartiet om under veckan. I en intervju med Ekot säger Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson att utredningens huvudfokus ligger fast. ”Alla skattepengar går till det de är avsedda för. Och där är inget ändrat” menar hon.

Den så kallade välfärdsutredningen som ska presenteras om ett år var en av Vänsterpartiets viktiga segrar efter valet. De avstegen som nu sker från överenskommelsen kan ses som en bister reality-check. För att få parlamentarisk majoritet för utredningens förslag måste minoritetsregeringen ha med sig något av de borgerliga partierna. Antagligen pågår samtal med Folkpartiet, som är dem som är minst avogt inställda till ansvarstagande.

Stefan Löfven säger i en intervju i DN (3/11 2015) att ”Det är dumt att köra huvudet i väggen”. En annan kan ju tycka att det är dummare att låta en stressad men högfärdig borgerlighet sätta agendan för vinstdebatten, trots att man har folket på sin sida. Men nu står vi med det parlamentariska läge som vi gör och några eftergifter måste uppenbarligen ges.

Men vad är det som säger att detta är den enda? Jan Björklund har varit en av de ivrigaste påhejarna av den Milton Freidmanska avregleringen av skolan och skapandet av en av de största skolmarknaderna i världen. Centerpartiet vurmar för vinster i vårdsektorn och Moderaterna äger ju praktiskt tagit några av de största vinstmaskinerna i välfärden. Hur långt tror vi att de är beredda att kompromissa?

I migrationsuppgörelsen visade det sig att sossarna var usla på att förhandla och förlorade i princip på varje punkt till förmån för en borgerlig migrations- och arbetsmarknadspolitik. Vågar man hoppas på att det är någon vinstbegränsande åtgärd kvar om ett år?