Jag instämmer i att det är många som bär skuld för att inbördeskriget i Syrien fortfarande pågår och skördar människoliv. IS har växt fram ur ruinerna från USA:s invasion av Irak. Efter den amerikanska invasionen hittade fd. Baath-partimedlemmar och andra sunnigrupper, som marginaliserades under invasionen ett maktvakuum i Syrien och senare i ett sönderfallande Irak. USA, Gulfstaterna och Turkiet å ena sidan och Ryssland och Iran å andra sidan bär skuld för att på var sin sida konflikten understödja och fortsätta våldsamheterna.
Men att Bashar al-Assad har en del av ansvaret är otvivelaktigt. al-Assad är en diktator. En diktator som attackerar och mördar civilbefolkningen. al-Assad-familjen har genom Baath-partiet styrt Syrien i över 40 år. Hafez al-Assad deltog i och iscensatte tre kupper innan han kom till makten 1971. Efter sin död ärvde hans som över presidentskapet. Rapporter från Amnesty International vittnar om omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. I Syrien är konkurrerande politiska partier förbjudna vilket förklarar varför al-Assad blev omvald 2007 med 97,6 procent av rösterna. Det eskalerande våldet i Syrien är inte enbart al-Assads skuld, men det finns en orsak till att det just nu rör sig stora flyktingströmmar framförallt från Assad-kontrollerade regioner.
När jag skrev som jag gjorde i svaret till Ulla Johansson insändare (nr. 41, 2015) så menade jag att man precis som under kalla kriget inte kan blunda inför det faktum att Ryssland har långtgående geopolitiska ambitioner i och utanför sitt närområde. Allt sedan kriget i Tjetjenien har Ryssland dragits med egna problem av terrorism ledd av grupperingar som anser sig vara drivna av islam. Rädslan att rekryter som idag mobiliserats av IS ska återvända till fd. Sovjetrepubliker och därmed utgöra ett direkt hot mot Ryssland är ett av motiven bakom Rysslands direkta militära inblandning i Syrien. Men främst handlar Rysslands intåg i Syrien om att balansera det amerikanska inflytandet och att trycka tillbaka de regionala makterna Gulf-staterna och Turkiet. Vilket man kan ha olika åsikter om huruvida det är problematiskt eller ej.
Flamman har aldrig och kommer aldrig rättfärdiga eller försvara militära aktioner som utförs utan stöd i FN-stadgan. Det som behövs nu är en diplomatisk lösning på inbördeskriget som börjar med införandet av ett vapenembargo riktat mot de stridande parterna. Det är naivt att tro att någon av de inblandade parter, var för sig, kommer att verka för en nedtrappning av våldsamheterna. Men tillsammans kan de spela en avgörande roll när omvärlden söker en diplomatisk lösning på inbördeskriget. Just nu pågår samtal mellan USA/Gulfstaterna och Ryssland/Iran, och de inledande rapporterna vittnar om viktiga positiva signaler som kan leda till ett tillfälligt och skört vapenstilleståndsavtal.