Strax innan jul kallade Finanspolitiska rådet till presskonferens om jobbpolitiken. Rådet anser att den stora flyktinginvandringen kräver en ny låglönesektor, ”nya typer av jobb med låg lön och låga kvalifikationskrav”. Finanspolitiska rådet säger också självsäkert att detta ”inte [leder] till lägre löner eller mindre trygghet för dem som redan har jobb.”
På detta svarade Magdalena Andersson, som om hon satt framför en grupp förskolebarn: ”det är inte regeringen som sätter lönerna”. Åh, tack för lektionen, men vad då: om regeringen hade satt lönerna, hade du tyckt att det är en bra ekonomisk politik att försöka skapa fler jobb med låga löner då? Det är ju inte heller helt okänt i ett svenskt sammanhang hur man skapar låglönejobb utan att staten behöver ”sätta lönerna”. Det gick alldeles utmärkt genom att avreglera arbetskraftsinvandringen. Det gick alldeles utmärkt genom att låta statliga miljarder blåsa upp efterfrågan på städning och andra tjänster i (de rika) hemmen.

Att en finansminister svarar enklast möjligt på en fråga är kanske mänskligt – hon kanske var stressad över granen och sillen – men har hon märkt, månne, att kraven på en låglönepolitik är rätt högljudda nu? Då behövs det moteld, inte undanglidningar. (Särskilt inte när regeringen alldeles uppenbart lägger sig i lönesättningen för lärare under de kommande åren. Någon skarp gräns mellan politiken och arbetsmarknadens parter går, såklart, inte att dra. Den låter bara väldigt skarp när regeringen får frågor som den inte vill ta i.)
Stefan Löfven var tvärtemot finansministern tydlig i sitt jultal: i Sverige ska det inte bildas några ”skuggsamhällen”, där människor lever ”utan rimliga löner”. Och: ”Det går inte att sänka någras löner, utan att sänka allas löner på sikt.” Det var bra sagt, och äntligen anade vi nyttan, trots allt, av att ha en gammal fackföreningsman som statsminister.
Löfven kunde också lagt till att välfärdsstater ofta har starka fackföreningar och få låglönejobb, Norge är sämst på ”enkla jobb” i Europa till exempel. Han kunde också ha sagt att friska företag inte står och faller med möjligheten att betala låga löner. Att jobb utan krav på utbildning uppstår även i högteknologiska och högproduktiva företag, utan att de behöver vara särskilt dåligt betalda. Och att det sannerligen inte behövs några särskilda låglönebranscher för att okvalificerade jobb ska uppstå.

Problemet med en låglönestrategi är att den vill lösa ett problem för en liten del av arbetsmarknaden (nyanländas arbetslöshet) genom att ställa hela industripolitiken på huvudet. Då har man påverkat villkoren för många fler än dem man ville ge en skjuts från början. Invandrares problem att få fotfäste på arbetsmarknaden är ett tillfälligt problem. Tror någon att låglönebranscherna avskaffar sig själva när det problemet går över, i takt med att invandrarna lär sig svenska och får sina meriter bekräftade? Risken är att vi istället får ett permanent systemskifte på halsen.
Alltför mycket av jobbpolitiken fokuserar i dag på de som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, som ungdomar och invandrare. Men det är dålig strategi. Vad som behövs är en jobbpolitik som är generell, som skapar nya jobb och efterfrågan på arbetskraft i allmänhet. Till exempel massanställningar i offentlig sektor.
När arbetslösheten pressas ned bland de mest kvalificerade bland de arbetslösa – de som debatten aldrig handlar om – kommer turen till sist att komma även till dem med sämst erfarenheter. De kommer aldrig att kunna smita förbi de mer kvalificerade i kön, inte ens till nya låglönejobb. Men när arbetslösheten minskar och blir till konkurrens om arbetskraft kommer de där individuella problemen – den svaga svenskan, de dåliga gymnasiebetygen – att hanteras av arbetsgivarna, vare sig de vill eller inte.

Den fulla sysselsättningen blir ett sätt att lösa allas sysselsättning. Problemet med den vägen är bara att privata företag hatar full sysselsättning. Och det är väl i grund och botten orsaken till att vi fortsätter prata om att arbetslösheten kan utrotas genom individuell förkovran, eller med skräddarsydda invandrarjobb. Sant är det i vilket fall inte.