Det var ingen liten uppgift de fått, demokratiutredningen: att öka människors politiska deltagande och inflytande. Men svaret har blivit ganska smalt. Det mesta landar i åtgärder som det ligger inom räckhåll för offentliga institutioner att genomföra. Allting är mycket städat. Analysen är inte särskilt omfattande, trots att en bra analys skulle kunna vara en brandfackla i debatten.

Har svensk demokrati verkligen bara sådana problem som råkar ha rediga svar? Varför inte bara prata om problemen, så att andra börjar prata om dem – och så får vi se om det finns någon lösning som ingen tänkt på i andra änden?

Som till exempel individualiseringen av samhällsproblemen, hur det mesta blir vårt eget fel. Det kunde varit något att diskutera, i enlighet med uppdraget att ”identifiera samhällsförändringar som kan påverka det demokratiska deltagandet på sikt”.

Men nej, det är förbluffande lite politik för att vara en utredning om politiskt engagemang. Artigt nog tycks utredningen utgå från att ingenting de åtta riksdagspartierna gör påverkar människors syns på politiken. Ändå är det ju hos partierna som politiskt hopp väcks och släcks.

Utredningen pratar om förortsorganisering, men inte om ”Alby är inte till salu”. Om man först bygger upp en bubblande folklig rörelse för att inte sälja ut hyresrätter, så kan inga välmenande demokratireformer i världen åtgärda den besvikelse som uppstår då de etablerade politikerna kör över folkviljan. En demokratiutredning som inte vågar ge en känga åt socialdemokratiska kommunalråd tar inte sitt uppdrag på allvar.

Utredningen konstaterar att den politiska ojämlikheten ökar. Det stora problemet är inte genomsnittsinflytandet, utan inflytandet för de som har svårast att tala för sig.

Då är det märkligt att en del av utredningens förslag snarast riskerar att öka den politiska ojämlikheten. Den representativa demokratin är ett skydd mot högljudda, resursstarka påtryckargrupper. Här får de fler redskap: samråd, medborgardialoger, folkmotioner. Det är också dåligt att bristande social representativitet diskas av på en (1) sida, med en märklig kommentar om att ”en hög utbildningsnivå bland politiker kan ses som önskvärd” (!).

Bra saker?

Förslaget om att tillsätta en maktutredning. Att man förtydligar att gallerior är allmänna platser. Att man säger att antalet förtroendevalda i kommuner och landsting inte bör minska ytterligare, och att tjänstemännens makt diskuteras. Att man försiktigt föreslår någon typ av spärr för att gå direkt från politik till lobbying.

Men annars är det som sagt lite för snällt, lite för lite, lite för artigt mot uppdragsgivaren.