”Har ni hört vad Donald Trump har sagt?”

Bland de som följer republikanernas primärvalskampanj måste det ha blivit en standardfråga. Trumps vedervärdiga uttalanden analyseras på längden, tvären, retweetas, fördöms. Har någon sett en analys av vad han gör, vad han vill göra? Det ensidiga intresset för pratet känns tidstypiskt. Vi lever i en tid som är besatt inte bara av vad vi säger, utan av hur vi formulerar oss, vad vi kallar saker. En klumpig formulering kan överskugga vilket budskap som helst. Trumpkampanjens anpassning till den logiken är perfekt.

Paradoxalt nog verkar ingen rasistiskt grovhet göra honom mindre populär, tvärtom. Som Trump själv konstaterade: ”Jag skulle kunna stå på Fifth avenue och skjuta någon utan att förlora sympatisörer”.

Varför?

Utspelen funkar eftersom fel personer svarar på dem, fel media granskar dem: östkustliberaler utan folklig förankring. Det är exakt de motståndare som Trump vill ha. Intellektuella som inte tål när vanligt folk säger en enkel sanning. Och för stora delar av väljarkåren är det så befriande att lyssna på en sådan anti-politiker att man kan se genom fingrarna med själva budskapet (för så stora delar av amerikanerna är inte rasister).

Här finns en tydlig likhet med SD, som också kan göra bort sig gång på gång utan att det påverkar opinionen. När etablerade medier hänger ut dem är det bara precis vad de själva har sagt kommer att hända, eftersom de kommer med obekväma sanningar.

Det är i sådana här situationer som både den amerikanska och svenska vänstern (i bred mening) skulle behöva bättre förankring i facket, egna medier med lite folkligt förtroende. Då skulle man kunna göra motstånd utan att spela populisterna i händerna.

En annan likhet mellan Sverige och USA är huvudkliandet: hur kan folk rösta så konstigt? I detta ligger en stor dos självgodhet. Vilket parti eller vilken kandidat skulle vara ett så attraktivt alternativ då?

Ibland får det politiska etablissemanget de populistiska motståndare de förtjänar.