”Kom till södra Marocko, se stränderna och upplev världens bästa kitesurfing!” Reklamtidningarnas blanka bilder på mjuka sandstränder lockar turister att styra kosan mot den enorma lagunen i Dakhla. Utan att nämna att området inte alls ligger i Marocko, utan i grannlandet Västsahara.

Nyligen beslutade sig Sveriges regering för att backa från sitt löfte att erkänna Västsahara. Trots kongressbeslut och trots att det fanns en majoritet för ett erkännande i riksdagen väljer man alltså att gå en annan väg – att inte erkänna den Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR).

Västsahara har inte varit fritt sedan Berlinkonferensen 1884 då Europa delade upp Afrika mellan sig med karta och linjal. Först var man en spansk koloni i nära 90 år, sedan en marockansk. Trots beslut från den internationella domstolen i Haag och trots FN-löfte om en folkomröstning om Västsaharas framtid har den marockanska ockupationen nu pågått i över 40 år. Och det råder dödläge.

Ju fler länder som erkänner staten Västsahara, desto svårare blir det att blunda för de folkrättsbrott och de människorättskränkningar som sker i landet. Idag lever omkring 165 000 västsaharier under mycket knappa förhållanden i flyktingläger i öknen i Algeriet. Varken Amnesty, Human Rights Watch eller FN saknar kunskap om de övergrepp och den tortyr som västsaharier utsätts för på ockuperad mark. När den amerikanska tankesmedjan Freedom House rankar stater med avseende på demokrati hamnar Västsahara längst ner.

”Det är komplicerat”, säger Marocko. ”Det är inte aktuellt med ett erkännande”, säger Stefan Löfven. Och visst kan man göra det komplicerat om man vill. Men man kan också göra det mycket enkelt: Marocko bedriver en olaglig ockupation av Västsahara. Västsahara är inte en del av Marocko och Marocko har ingen rätt till området. Ingen stat erkänner heller Marockos suveränitet över Västsahara.

Regeringens kovändning väcker naturligtvis en del frågor. Den formella ursäkten är att Västsahara inte uppfyller de kriterier som krävs för att kunna erkänna en stat. Men Sverige har inte varit främmande för att erkänna stater under liknande omständigheter tidigare, Palestina är bara ett exempel. Beslutet att inte erkänna Västsahara handlar inte om teknisk bevisföring, det handlar om politiska beslut.

Att Marocko är ett strategiskt handelsland som dessutom har kontroll över flyktingvägen över Gibraltar har säkerligen haft betydelse för omsvängningen. Kanske kan avtalet gällande de marockanska ensamkommande barnen som slöts bara dagar efter beskedet ge en ledtråd; en fråga Marocko tidigare varit helt ovilliga att diskutera. Säkerligen hägrar också platsen i FN:s säkerhetsråd som Sverige så hett önskar; en plats för vilken man är beredd att både sälja ut folkrätten och dribbla bort demokratiska beslut.

Det är ingen hemlighet att Sverige i höstas besöktes av en marockansk delegation med budskap om att inte erkänna Västsahara. Vid en presskonferens i oktober hotade den marockanska regeringen med en total bojkott av svenska företag och produkter om man inte ”ser över sin politik”. Om andra stater ges utrymme att påverka svenska regeringsbeslut genom hot och utpressning så har vi ett demokratiproblem, långt mycket större än att det bara rör frågan om Västsahara.

För att orka stå upp för folkrätt och demokrati när vindarna blåser snålt krävs ryggrad. Uppenbarligen blev den uppgiften för tung för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Eller som en västsaharisk student uttryckte det dagarna efter beslutet: ”Sverige beter sig som ett litet barn. Först säger man att man ska göra en sak och sen gör man någonting annat”.