Under sent 90-tal och tidigt 2000-tal sändes de olika mästerskapen i konståkning ofta sent på kvällen. I en drömsk och sömnig atmosfär satt jag ensam vid tv:n och upplevde Alexej Jagudins legendariska kortprogram ”Winter”, piruettkungen Stephane Lambiels debut och kraftmätningarna mellan ryska Irina Slutskaja (”akrobaten”) och amerikanska Michelle Kwan (”den konstnärliga”). Till upplevelsen hörde det mycket bildande käbblet mellan kommentatorerna Roger Blomqvist och Lotta Falkenbäck.
Länge var konståkning den enda sport jag verkligen kunde relatera till, vilket kanske beror på att den hade noll att göra med skolidrottens hårda armbågar i brösten, välja lag och självcentrerade killar som hatade att förlora (”passa inte till tjejerna”, ”men BRA gjort”).
Jag älskar konståkningens smutsiga historia och skeva estetik. Vighet, styrka och disciplin som stenhårda ideal. De hårt sprejade hårknutarna. Paljetter, fjädrar och fladdrande chiffong. Att det atletiska är överordnat alla föreställningar om god smak, så att det trots allt går att vinna genom att åka till soundtracket från Pirates of the Caribeean, utklädd till Jack Sparrow.
Dubbelheten och inkonsekvenserna är sportens gravitationspunkt. Könskonservativt men könsöverskridande. Klassiskt och musikal. Upphöjd kitsch. Sportslighet och järnrör, konkurrens och korruption.

Ytterst handlar konståkning om personligt uttryck. En konståkare som har ’det’ känns igen direkt. Det är som att öppna en bok och veta att den är bra. Konståkning är grymt på det viset att man bara hejar på dem som är bäst och struntar i alla andra.
Men vad som är ’bäst’ finns det olika uppfattningar om. Sportjournalistiken kring konståkning är urtråkig i sitt fokus på aggressiv åkning, pushade gränser, fler hoppkombinationer, ännu en kvadrupel. Detta dominerande perspektiv gör sporten banal samtidigt som den lyfter herrarna – vilka i stort sett är de enda som tränar kvadrupel – på damernas, parens och isdansarnas bekostnad. Ändå har somligt gjorts för att dra konståkningen i annan riktning. Ett finkalibrerat poängsystem som belönar delmomenten, koreografin och det konstnärliga uttrycket har satt ny prägel på programmen. Möjligheten att åka med sångtext i musiken ger mer variation och mindre instrumentell åkning till Turandot och Fantomen på Operan.
Under det VM som utspelas nu i Boston möter ny generation isprinsar och prinsessor upphöjda kungligheter som Patrick Chan och Mao Asada. Trippande steg på isen, lojt behagfulla positioner, armen över huvudet i landningen, en grön fokuserad blick, ett särskilt högt flygskär. Vilket ska bli deras skönhetsmärke vid tronskiftet i sagoslottet?