Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.
Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.
Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1988 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand. Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.
Sitt stora genombrott fick sången på en socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket. Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna.
Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framför allt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl i dag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.
Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”.
Den översattes senare i stället av Sten Sjöberg:
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
För det mesta är det bara den första versen och den sista som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:
Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär
Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär
Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av i dag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synen på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant i dag som då.
Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på första maj!
