Kamrater, Umebor, medmänniskor.
1 maj kan betyda olika saker. För den butiksanställda betyder det kanske en ledig dag, för hemtjänstpersonalen, ett välkommet OB-tillägg till den låga lönen, för fritidsledaren en efterlängtad paus från höga ljudnivåer och oroliga barn. För studenten är första maj antagligen en trött dag efter valborgsfirandet, för barnfamiljen kanske det innebär mer tid tillsammans. För de hundratusentals, kanske miljontals som går i 1 maj-tåg runt om i Sverige och resten av världen innebär 1 maj förhoppningsvis en känsla av att vara en liten del av något stort. Vi går i samma fotspår som de som tagit strider före oss och där vi går nu kommer nästa generation kämpar gå i framtiden.
Den minsta sociala enheten är inte en människa, utan två. I de orden av Bertold Brecht vilar en av de viktigaste insikterna för en rörelse som vill uppnå förändring. Ett samhällsbygge format efter socialistiska och feministiska principer syftar till att fler ska få känna sig som en viktig del helheten. Insikten om att vår gemensamma styrka är vår framgång kan inte underskattas.
Det är med den styrkan vi måste kämpa.
Vi lever i en tid då det sällan pratas om framtiden, trots att den hela tiden inträffar. Kilmathotet, det outtröttliga våldet mot kvinnor som tillåts fortgå, ungdomsarbetslösheten, bostadsbristen, krigen och krigshetsen, svälten, rasismen. Alla dessa symtom på ett samhälle i utförsbacke kräver långsiktiga och omvälvande lösningar. De lösningarna måste utgå från hur det är nu, de måste utgå från verkligheten. Trots det grundar sig få av de politiska debatter som förs,
i den faktiska verkligheten,
den som du och jag lever i.
När regeringen i höstas bestämde sig för att i praktiken slå igen dörren för de hundratals människor som lyckats ta sig till vårt land för att söka skydd så gjorde man det med förhoppningen att verkligheten såg annorlunda ut än vad den gjorde. EU borde ta större ansvar, sa man. Fler länder borde ta emot fler flyktingar, sa man. Kriget i Syrien borde ta slut. Ja, naturligtvis är det så. Men det är ju inte så verkligheten ser ut.
I verkligheten flyr familjer med små barn i gummibåtar mellan Turkiet och Grekland.
I verkligheten stängs asylsökanden nu in i läger i väntan på att skickas tillbaka till sönderbombade städer i Syrien.
I verkligheten har Sveriges regering varit med och slutit ett avtal med Turkiet. Det land vars militär beskjuter flyktingar som mot sin vilja skickas tillbaka från Grekland till Turkiet.
I verkligheten är vi ett av världens rikaste länder, med en kapacitet och förmåga att investera för att få plats med en större befolkning.
Men verkligheten. Den har regeringen valt att blunda för.
Regeringen måste därför vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. För det händer också något med oss som står innanför den där dörren, när den slängs i ansiktet på dem som flyr hit. När samhällsdebatten fokuserar på att fundera kring vad de nyanlända gör för ont mot välfärdssamhället, så riskerar vi som är vänster att missa det hot som den nordiska välfärdsmodellen nu står under. Nu är det invandrarnas tur att få lägre lön, sämre bostäder till högre hyror och som nu inte ska få ta del av det sociala trygghetssystemet. Högerlösningar som i förlängningen drabbar oss alla.
Sådan splittring försvagar det kitt som håller samma byar, städer och länder. Den urholkar solidariteten i oss alla. De människor som flyr sina hemländer är som oss. De har erfarenheter av arbete, kärlek och av politisk kamp, precis som du och jag. Vi behöver de som flyr hit, precis som de behöver oss.
Det är dags för regeringen att förstå att dörrarna återigen måste öppnas, och att välfärden måste rustas för ett större mottagande. Bort med visumtvång och gränspoliser.
Rätten till att fly från krig och förtryck är universell. Ingen människa är illegal!
***
Kamrater, det är dags att våga tänka större.
Vad är nästa reform som likt barnomsorgen skakar om och omfördelar makt och handlingsutrymme från män till kvinnor? Vilken välfärdstjänst är den som gör att just ditt ”livspussel” att gå ihop? Vilken utbildningsinsats kommer göra kunskapen till en allmän egendom som även arbetarklassens barn får ta del av? Kort sagt, vilka är framtidens välfärdsreformer för jämställdhet och jämlikhet?
Välfärden måste vidareutvecklas, men utrymmet för vänstern att tänka på det i tider där vi hela tiden måste stå upp för och försvara det som finns idag, är litet. Men det är inte omöjligt att tänka nytt? Här i Umeå har Vänsterpartiet tillexempel lagt förslag om att slopa karensdagen för personal som jobbar inom förskola, skola, och omsorg. Innovativt, rättvist och bra.
Karensdagen måste naturligtvis slopas för alla, men genom att lyfta det fullständigt orimliga i att personal som i sitt yrke utsätts för smittorisken, själva ska betala för det, kan göra att våra positioner kan flyttas fram ytterligare. Bygga ett förtroende hos dem som vänstern säger sig företräda. Det är nyckeln.
Jag vet att det är lite läskigt att tänka sig, för sånna socialdemokrater som Magdalena Andersson, som talade på torget här borta för en stund sedan. Men förändring, ÄR möjligt. Det är till och med nödvändigt. Till skillnad från Magdalena Andersson så tror inte jag att måttet för förändring syns genom hur många miljarder det finns i de berömda ladorna. Förändring är att klyftorna mellan fattig och rik börjar minska. Att vi stegvis förflyttar makt och resurser från de som har till de som har mindre. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
De ursprungliga socialdemokratiska visionerna om jämlikhet genom små stegvisa reformer begränsas av såväl kamrer Magdalena Andersson som av det socialdemokratiska partiets vilsenhet och cementfasta position i mitten. Miljöpartiet vet knappt själva vad de vill, mer än att sitta i regeringen, alltså. Det viskas även i vassen att Vänsterpartiet övergett sitt systemkritiska arv och numera är ett sosse-light-parti. Jag, som är en kärleksfull kritiker av Vänsterpartiet hyser stor tilltro till att man har förmågan att förändra den här samhällsutvecklingen. Men det är ingenting som händer av sig själv.
För oss som är vänster, är förutsättningarna för att verka egentligen mycket bra. I det stora landet i väster skördar en demokratisk socialist som riktar udden mot den rikaste delen av befolkning, stora framgångar. I Spanien har vänsterpartiet Podemos visat hur en politisk rörelse byggs underifrån och har fått makthavarna att inte bara darra utan också förlora. Folk gillar politiker med idéer och visioner. Är inte det ett härligt klimat för vänstern att verka i?
Den samlade svenska vänstern skulle tjäna på att, precis som Podemos, kritisera kapitalismen och den ekonomiska elitens makt i hårda ordalag och samtidigt vara pragmatiska genom att åstadkomma förändringar här och nu. Både tusentals nya hyresrätter och krav om att den rikaste procenten kan bidra till statskassan i betydligt högre grad.
Både mer personal i äldreomsorgen och en ideologisk diskussion om ett helt nytt skattesystem. Både avskaffa slavliknande anställningsformer och vara pådrivande i debatten om arbetstidsförkortning.
Överklassen blir återigen påkomna med att gömma pengar i någon slags brevlåda och berövar (som vanligt) staten på varje krona de kan. Faktumet, att detta händer igen och nu uppmärksammas, måste vänstern ta till vara på. Men i dagsläget så finns inte frågan om skattehöjningar för de rikaste, om bonusar och skatteplanering uppe på dagordningen. Tänk om Vänsterpartiet kunde få skatteflyktingarnas kriminalitet att bli lika central som vinster i välfärds-frågan blev när man gav sig sjutton på det.
Kamrater, det är dags att överklassen börjar betala. Återinför förmögenhetsskatten och chockhöj chockhöj bolagskatten!
***
Kamrater, det är på oss det hänger.
Vänsterns uppgift är på samma gång tydlig och enkel som den är större än någonting annat. Förändring av detta orättvisa samhälle som känns in på bara huden är nödvändig och genomförbar. Vår gemensamma uppgift är att visa att det är så. Genom att tillsammans driva krav om slopad karensdag, genom att vara fackligt aktiva och kräva högre löner, genom att gå på planeringsmöten inför 8 mars.
Politisk förändring är ingen åskådarsport.
Ledarskribenter som jag själv förändrar inte världen, det gör människor som ni, som går tillsammans och skapar förändring, bildar opinion, håller studiecirklar och pratar med era arbetskamrater om samhället och politiken. Det är genom den sammanhållning som vi skapar tillsammans vi kan hålla facisterna borta och istället för splittring så sammanhållning i samhället.
Hoppet om en ljusare morgondag finns, det måste bara kännas i fler. Låt oss hoppas att vi nästa år är ytterligare några som går sida vid sida med solen i ögonen, och med lite rakare ryggar. Att det är fler av oss som finner styrka i att vi är flertalet. Att vi tillåts drömma om, men också vara med och förverkliga, ett annat och bättre samhälle.
Tack för ordet!
Leve första maj!
