Den 20 juli i år kommer regeringen att införa ett flyktingpaket som anpassar sig efter den europeiska miniminivån. Det handlar om tillfälliga uppehållstillstånd, inkomstkrav och skärpta försörjningskrav. Det handlar om att försvåra för familjer att återförenas, att försvåra för människor på flykt att bli en del av och känna sig säkra i det svenska samhället. Vi måste förstå – och regeringen har redan kritiserats för – att den direkta effekten av den nya överenskommelsen kommer att bli en högre grad av otrygghet och exploatering.

Samtidigt betalar regeringen 700 miljoner kronor till Turkiet för att agera gränsvakt – Turkiet, vars vakter enligt uppgifter skjuter skarpt mot människor på flykt, som enligt organisationen Syrian Observatory for Human Rights ska ha dödat sexton personer under de senaste fyra månaderna. (Och glöm för all del inte heller den turkiska regeringens övergrepp och attacker mot bland annat den kurdiska minoriteten.)

I den här situationen, när läget för de på flykt är akut, väljer då Moderaterna att gå ut med att de vill ha tillfällig flyktingpaus. Enligt Anna Kinberg Batra skulle en eventuell paus ge oss tid att ”få ordning i mottagandet”.

Förslaget går i linje med den logik som har styrt det politiska samtalet kring flykt under det senaste året: från dem till oss, från flyktingarna till svenskarna (och då menar man nästan uteslutande svenskar utan erfarenhet av flykt eller migration). När fyrahundra människor från Somalia, Eritrea och Etiopien drunknade i april i år är det ändå vi som behöver andrum. Och när Aleppo brinner är det fortfarande vi som behöver en paus.

Den här förflyttningen av fokus från de mest utsatta till ett (osäkert, villkorat) oss är oroväckande – för det verkar inte längre finnas någon gräns för vad man kan säga sig vilja utsätta personer för samtidigt som man påstår sig värna om asylrätten. Att man i flyktingpolitiken dessutom väljer vägen som är den mest systembevarande, att man undviker den omfördelning av resurser som skulle krävas om man utgick från de utsattas behov, är symptomatiskt för hur vi tillåts tänka och agera i vår tid. Med plånboken som moralisk och ideologisk kompass.

Med plånboken som moralisk och ideologisk kompass.

I tider då jag känner en akut frustration till hur vi tänker, talar och agerar politiskt i samtiden brukar jag återgå till texter som är skrivna i en annan tid. 1911 skrev anarkisten Emma Goldman om patriotismen och dess funktioner; hon skrev om gränser som ett sätt att splittra arbetarklassen, om nationalismen som en kapitalets metod för att förhindra en bredare organisering och enighet bland folket. ”När vi har urholkat den patriotiska lögnen, ska vi ha öppnat upp vägen för den större strukturen där vi alla ska vara enade i ett universellt brödraskap – ett i sanning fritt samhälle”.

Jag återkommer till citatet som en påminnelse om hur konfliktlinjerna ser ut: att anpassa politiken efter de mest utsatta är inte grundat i sympati, det är inte att vara snäll, naiv, idealistisk. Utan när vi agerar i solidaritet med utsatta människor från andra nationer agerar vi som socialister även i våra egna intressen.

Den nya flyktingöverenskommelsen kommer att förvärra situationen för de på flykt. Att Moderaterna som ett svar på den överenskommelsen går ännu längre markerar en glidning som inte är acceptabel, som måste konfronteras och ifrågasättas. För det är de på flykt, inte Sverige och Moderaterna, som behöver en paus.